Ett drygt år har gått sedan det ifrågasatta valet i Burma i november förra året. Mycket är sig likt: landet är fortfarande ett av världens mest stängda och att säga vad man tycker är inte sällan förknippat med stor fara.
Men det har också hänt en del: fredspristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest och hennes parti, NLD, har registrerats på nytt för att ställa upp i de kommande fyllnadsvalen. Ytterligare 200 politiska fångar har frigivits.
Mötte oppositionen
Samtidigt sitter cirka 1 700 politiska fångar ännu inspärrade och i landets norra och östra delar mullrar de väpnade etniska konflikterna.
Nyligen var svenska biståndsministern Gunilla Carlsson i Burma för att bilda sig en uppfattning om utvecklingen.
Hon träffade många regimföreträdare, däribland flera ministrar. Till skillnad från förra gången hon besökte landet (2008) är det glädjande att hon denna gång också mötte oppositionen. Palmecentret har i många år samarbetat med den burmesiska oppositionen och stöttat deras arbete för demokrati, fred och mänskliga rättigheter i landet. Det är en tålmodig rörelse som kanske äntligen nu börjar se lite ljus i en lång mörk tunnel.
Senast jag var i Mae Sot som ligger i Thailand på gränsen till Burma, delade jag boende med tre män som alla hade varit politiska fångar. De hade det gemensamt att de alla tre hade suttit i burmesiskt fängelse i mer än 14 år.
Fortfarande sitter fängslade
Från Mae Sot längtar de tillbaka till sitt hemland och sina familjer, och vittnade om alla de andra som fortfarande sitter fängslade. Det är därför av yttersta vikt att den svenska regeringen ställer frågor om de återstående politiska fångarna och när de kommer att släppas.
Biståndsminister Gunilla Carlsson bör också tillsammans med utrikesminister Carl Bildt lyfta rekommendationen från FN:s särskilda rapportör i Burma, om att Internationella brottmålsdomstolen ska ges i uppdrag att utreda brott mot mänskligheten i landet.
Många regeringar- däribland flera europeiska - har ställt sig bakom FN:s rekommendation. Det bör också den svenska regeringen göra. Försoning är avgörande för att en hållbar demokrati ska kunna gro efter att allvarliga brott har begåtts. En viktig del av försoning är att låta sanningen komma fram. Den burmesiska oppositionen söker omvärldens stöd - i ord och i handling.