Skyll inte sammanbrotten på euron
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Greklands försyndelser handlar om decennier av misskötta och mörkade offentliga finanser. Irlands misstag var att inte göra något åt de växande skulderna i banksektorn innan krisen slog till - och att ta på sig bankgarantier som fått statsfinanserna i fall och räntorna att skjuta i höjden.
I grund och botten är chanserna för Irland att ta sig igenom de närmaste årens ekonomiska stålbad utan att bli alltför tilltufsat goda, mycket bättre än Greklands utsikter att komma tillrätta med de mer grundläggande problemen där. Men återigen kraxar olyckskorparna att eurozonen kommer att slitas sönder av spänningarna.
Visst är situationen allvarlig för euron. Även Portugal och Spanien dras med stora obalanser och kan behöva rejäla finansiella stöttor från grannarna i eurosamarbetet och övriga EU. Men man får inte glömma bort att eurozonens skuldsättning som helhet egentligen inte är dramatiskt stor. Problemen är koncentrerade till ett antal krisländer.
Det är också bra närsynt att inte beakta den stabiliserande effekt på finansmarknaderna som euron haft och alltjämt har. Tänk tanken att varje land i eurozonen hade haft kvar sin egen nationella valuta när vidden av Greklands problem blev kända och spekulationerna om vad som skulle hända i Italien, Portugal, Spanien, Grekland och Irland satte fart. Och att euroländerna varit pådrivande för att komma till undsättning till ett motvilligt Irland visar upp allt annat än ett samarbete som håller på att lösas upp.
Euron ligger inte heller bakom problemen som nu drabbar flera av medlemsländerna. De har inhemska orsaker. Vad däremot eurosamarbetet gör är att bidra till att lösa problemen. Inte så effektivt och genomtänkt som det borde, men ändå betydligt bättre än vad länderna själva skulle ha förmått. Att inte ha möjlighet att devalvera betyder ju inte att det bästa sättet att hantera en kris försvunnit, bara det enklaste.
Den gemensamma europeiska valutan blev verklighet efter beslut av djärvare politiker än de som fattar beslut i kontinentens huvudstäder i dag. Eller mer visionära kanske man ska säga. Den europeiska integrationen med fri rörlighet för människor, kapital, varor och tjänster bygger inte på endast krassa ekonomiska beräkningar utan även på värdet av ett gränslöst Europa fritt från historiska nationella tvångströjor.
I dag behöver EU nya djärva och visionära ledare som vågar tänka stort och se möjligheterna även i djupare politiskt samarbete som främjar konkurrenskraft och ansvarfull ekonomisk politik.