Strax före sommaren blev jag intervjuad i GT om min syn på strandskyddsbestämmelserna. Det är en debatt som väcker lika starka känslor som den om vargar eller Ojnareskogen. Följaktligen drog jag på mig ett par arga insändare. Men det inte bara skrevs, utan människor hörde av sig till mig också. Då skiftade berättelserna tonfall. I telefonluren fick jag möta dem som gav mig sitt stöd.
När jag blir kritiserad för min hållning i strandskyddsfrågan gör mina kritiker det ofta till en fråga om art, snarare än grad. Det vill säga, den som säger att reglerna borde tillämpas generösare påstås vilja släppa fram kemiska industrier, bordeller och mexitegelvillor i de allra sköraste strandnära lägen. Och eftersom ingen vill ha det så går de mest rigida strandskyddsivrarna ofta med segern i hand.
Från Sudret fick jag höra berättelsen om en småföretagarfamilj som behöver ett garage till sitt permanenta boende, och allt det motstånd de mött på grund av att bygget sägs vara några decimeter för stort.
Från min egen hembygd har jag fått klart för mig att även enskilda beståndsdelar på ett hus, som fönster, kan vara för stora. Bakgrunden är att ett museum vill flytta från bygdegården till ett nybyggt men övergivet hus i Herrvik. Men det får man inte, eftersom en sådan flytt uppges strida mot strandskyddsbestämmelserna. Huset har nämligen ganska stora fönster, vilket tydligen inte är okej för museiverksamhet men väl för den verksamhet det ursprungligen var ritat för. Museet har naturligtvis inga pengar till att riva ut de nyinstallerade fönstren för att sätta in mindre fönster. Så huset med sina stora fönster får stå tomt och invänta den patina som krävs för att kommande generationer ska uppskatta gamla strandnära kåkar.
Från Radio Gotland får jag berättelsen om regionens kommande reglemente för fiskebodar. Det föreslås bli förbjudet med kylskåp och spisar liksom vatten och avlopp.
är inte det lite märkligt, att vi av politiken uppmanas att ägna oss åt en kapplöpning mot botten? Förr rådde en politisk kamp – inte minst inom arbetarrörelsen – att öka standarden i de hus där vi levde och arbetade. Så icke längre. Måhända finns det numera ett särskilt stimulansbidrag om man ställer tillbaka tjock-TV:n eller byter ut den fiskbensmönstrade ekparketten mot fuskträ i plast.
Gotland har i många stycken svårt att hävda sig gentemot grannlänen på fastlandet. Våra ö-inkomster är väsentligt lägre och därmed regionens skattekraft, varför vi i decennier har varit beroende av att fastlandskommunerna varit med och stöttat vår välfärd genom kommunal skatteutjämning.
Vi har emellertid en konkurrensfördel, som rätt nyttjad kan häva oss ur vår relativa fattigdom; att på ett väl avvägt sätt tillämpa strandskyddsbestämmelserna mer generöst. Däri ligger nyckeln till inflyttning och att bryta dessa decennier av bidragsberoende. Istället lägger den politiska ledningen på ön en död hand över Södra hällarna, som var tänkt som magnet för ett attraktivt boende på Gotland.