Det går att hålla föredrag även om man inte har gjort läxan. Den som inte är förberedd men som kan prata mycket och hyggligt väl, kan luta sig tillbaka mot en flödande svada.
Men det är klart att åhörarna märker när de bara serveras tomma kalorier.
I förrgår förstamajtalade Håkan Juholt och i går presenterade han och Tommy Waidelich partiets skuggbudget. Och det som kan skönjas, i båda fallen, är just skuggan av en politik. Få skarpa förslag, inga skarpa konturer. En suddig välvilja, som ska kontrastera mot Alliansens allra kantigaste hörn.
Håkan Juholt försöker framstå som något annat än regeringen. Något annat än Mona Sahlin och Göran Persson. Som ett nytt alternativ som befinner sig mer i samklang med svenskarna och deras bild av vad Sverige borde vara.
Men egentligen bekänner han sig bara till samma värden som drivit även hans företrädare. Och utan att berätta vilka metoder han ska använda för att närma sig de ideal han säger sig tjäna. Det är som om Socialdemokraterna nu vore i opposition inte bara mot regeringen, utan även mot verklighet, och då innebär ju varje försökt att konkretisera sig också en eftergift, ett avsteg från det ideala och en bekräftelse av egna tillkortakommanden.
Det är uppenbart att Håkan Juholt försöker mucka gräl i pensionsfrågan. Det är antagligen ett bra val. Det är många pensionärer som känner sig förfördelade av pensionssystemets broms och jobbskatteavdrag.
Men hur går Juholt tillväga? Han tillkännager att han vill ha stora förändringar i pensionssystemet. Men han berättar inte hur de förändringarna ska se ut. Han vill ha eftergifter från Alliansen. Men säger inte mycket om vad dessa eftergifter består i.
Han vill framstå som den som står på pensionärernas sida. Men hur ska han kunna stå någons sida när han aldrig sätter ner foten?