För tredje året ökar Gotlands befolkning. Om än marginellt.
Det är ett mycket glädjande trendbrott, värt att jobba vidare med och att utnyttja för att bygga ett starkt och välkomnande Gotland.
Men framtidstro och självförtroende är inte något som kännetecknar den politiska ledningen av Gotland.
I ren desperation kastar man ut alla öns landsbygdsskolor som föremål för nedläggning. Efter hand drar man in den ena efter den andra i sin famn igen och hur många man tänker lägga ner i slutändan är i skrivande stund oklart.
Den genomgång som Centerpartiet har gjort genom dialogmöten som presenterades vid en presskonferens i går visar ett helt annat scenario än det som gått ut från barn- och utbildningsförvaltningen.
Elevkullarna har gått stadigt ner men kommer att öka blygsamt de kommande åren. Den besparing på tre miljoner kronor som förvaltningen och nämnden räknat med kommer med stor sannolikhet att ätas upp av det faktum att man måste sätta in fler skolskjutsar.
Sen har vi det delikata dilemmat att föräldrarna inte kommer att följa det flyttningsschema som förvaltningen bygger hela sitt förslag på. Många har tyckt mycket om förslaget till ny skolorganisation men en så viktig fråga måste byggas på annat än åsikter och förhoppningar.
Vad än majoriteten i nämnden vill göra så står det klart för de flesta att beslutet inte kan tas med det bristande och felaktiga underlag man har presenterat.
Skolornas betydelse för landsbygden kan inte nog understrykas. Många ser ganska nedlåtande på alla dem som nu kämpar för sina skolor. Att de skulle värna skolhus mer än utbildningens kvalitet. Denna brist på vilja att förstå är provocerande och orättvis.
Tyvärr visade sig samma okunskap hos framför allt Miljöpartiet när Moderaterna och Centerpartiet tog upp vikten av att jobba för en breddning av våra 140-vägar för att få ett smidigare vägsystem på Gotland. Enligt MP:s Daniel Bergvall tjänar man 180 sekunder på att köra 90 istället för 80 i timmen.
- Sträckan Burgsvik-Visby skulle man spara 6 minuter, konstaterade han som ett exempel och hade stöd från partikollegan Mathias Swartling som tycker att boende på landsbygden ska cykla till busstationen istället för att ta bilen.
Man blir faktiskt lite mörkrädd om detta är insikten om landsbygdens utmaningar som ligger till grund för beslut om vårt gemensamma Gotland.
En breddning av 140-vägarna skulle inte räcka för att få köra i 90 hela vägen men kanske skulle det leda till att man slapp förtielva olika hastigheter sträckan Burgsvik-Visby.
Långa sträckor är maxhastigheten 40 kilometer i timmen, mitt ute på landet med ganska lite trafik.
Men förslaget att pressa Trafikverket på att uppdatera det gotländska vägnätet röstades ner av en enig rödgrön majoritet.
Frågan är vad vackra ord på ett papper betyder när man möter konkreta problem från verkligheten med denna inställning,