Skolsalarna i dödens väntrum

Tomma bänkar.arkivFoto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Tomma bänkar.arkivFoto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Politik2012-03-03 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

För- och grundskolchefen Bisse Carlsson förutspådde en flerårig skolkris i gårdagens GA. Det är inte obefogat, men det blir också något av en självuppfyllande profetia.

Alla skolor utom en överlevde barn- och utbildningsnämndens planerade omorganisation. Men det var också tydligt att det inte utfärdades några garantier för framtiden.

Skolornas existens är fortfarande hotad. Det gör det ännu svårare för dem att locka nya elever.

Föreställ dig själv att du ska välja skola för ditt eget barn. Väljer du då en skola där man riskerar att barnet slits upp med rötterna om ett par tre år och klasskompisarna skingras och fördelas på en handfull andra skolor?

Det gör du kanske. Exempelvis om det handlar om skolan i din egen socken och fördelarna med skolgång där är så stora att det är värt risken.

Men hur lätt blir det för en hotad skola med vikande underlag att locka barn från kringliggande socknar? Om det ändå blir skolskjuts och restid, väljer man då av landsbygdslojalitet den hotade skolan en eller ett par socknar bort? Eller väljer man en skola som man vet fortfarande existerar om fem eller tio år?

Det ligger i landsbygdsrörelsens intresse att rädda så många skolor som möjligt. Men lika viktigt är att dessa skolor får möjlighet att utvecklas under trygga former. Annars riskerar osäkerheten att erodera deras elevunderlag.

Segrade landsbygdsupproret ihjäl sin egen sak när alla skolor utom en räddades? Kanske. Det finns en risk för det. Men när frågan seglade upp så snabbt fanns det ingen tid för att vara strategisk och göra svåra avvägningar. Skolkampen var en brandkårsutryckning där man räddade vad som räddas kunde.

Hur kommer man nu vidare? En väg kan vara samtalets, där man försöker uppnå konsensus om vilka landsbygdsskolor man långsiktigt kan rädda och sedan koncentrerar sig på att skapa bästa möjliga förutsättningar för dessa.

En andra vägen är "fria kriget" där varje skola slåss för sin egen överlevnad i en osäker framtid. Det kan, till slut, leda till ett betydligt sämre utfall för landsbygden som helhet, när elever från nedlagda skolor försvinner i oönskade riktningar.