Inte gör de det för att vinna någon popularitetstävling, inte. När rektorerna larmar om problem med utbildning och ekonomi i de små skolorna – som i måndagens GA – så är budskapet inte välkommet någonstans. Inte i politiken, som valde att låta alla nedläggningshotade småskolor vara kvar (utom Hogrän). Inte i lokalsamhällena, där skolans framtid förknippas med bygdens framtid. Utan skola kommer bygden att långsamt tyna bort, fruktar man.
Det vore förmodligen mycket lugnare och skönare om skolan kunde få missa målen i tyst samförstånd. Att låta utbildningen vara den faktor som blir lidande, i en svårlöst ekvation.
Men det är klart man måste lyssna på dem larmar. Kanske lyssna extra noga, just eftersom de vet att budskapet är impopulärt, men väljer att larma ändå. Eftersom utbildning är viktigt. Eftersom skolan inte bara är viktig för bygden, utan även för de elever som ska börja skaffa sig de kunskaper som ska vara ett helt liv.
Opinionen mot nedläggningar av landsbygdsskolor var stark. Därom råder inget tvivel. Det var ur denna glöd som hela landsbygdsupproret flammade upp.
Under denna eld valde politikerna att försöka vara opinionen till lags. Men utan att egentligen dra konsekvenserna av det. Inga nya resurser, inga nya idéer. Bara en from förhoppning om att nytt underlag och nya elever på något magiskt sätt skulle materialisera sig och lösa skolans ekonomiska och pedagogiska problem. Vilket innebar att alla de problem och knappheter som orsakade förslaget med skolnedläggningar fortfarande finns kvar.
Men att bara blunda och hoppas är ju sällan ett effektivt sätt att hantera problem. Så jag hoppas att Britts Benzler lyssnar, när hon genomför sin turné genom regionens skolor. Lyssnar och reagerar. Så det inte blir samma respons som när rektorn för Öja skola rapporterade sina problem.
– Ingen. Det har varit tyst.