KRÖNIKA
Många pratar skola just nu. Ska vi ha friskolor som går i vinst? Hur många betygssteg ska finnas? Varför halkar resultaten efter? Den viktigaste frågan är måluppfyllelsen. Med måluppfyllelse menar jag vilka kunskaper som eleverna får men också alla de övriga mål som skolan ska uppfylla enligt läroplanerna. Måluppfyllelse förresten? Det är fikonspråk för att ungarna lär sig något i skolan både vad beträffar kunskaper samt danas till hyfsade medborgare.
Ganska ofta förmedlas bilden av att det bara blir sämre och sämre med kunskaperna hos de svenska eleverna. Media späder väl egentligen bara på en vanlig köksbordsuppfattning att det inte är någon ordning och att de inget lär sig i skolan. Annat var det förr. Då fick man lyda och nåde den som inte hade lärt sig multiplikationstabellen!
Jag tror inte på det där. Att eleverna lärde sig så mycket mer förr lägger jag på samma konto som uppfattningen att det alltid var mer snö om vintrarna förr i tiden. Med åren läggs en glömskans dimridå över det som varit. Var det bättre? Från min egen högstadietid för över 30 år sedan minns jag hur flera klasskamrater tvärsäkert deklarerade att: "Engelska, det behöver jag inte lära mig för jag ska inte bli engelsklärare!". Ingen elev i dag vid sina sinnens fulla bruk skulle hävda något sådant vansinnigt! Tänk vilken lyx för en lärare att i dag inte behöva argumentera för nyttan av sitt ämne, ungdomarna fattar det själva.
Och så hevt var det inte alltid längre tillbaka heller. Jag läste en gång en folkskolelärares årsberättelse. Årsberättelsen var ställd till socknens präst. Kyrkan var ju tillsyningsmyndighet för skolan förr i tiden. Jag förstår att det förekommit en del klagomål, förmodligen från föräldrarna. Skolläraren beklagar att det under läsåret varit svårt att bibringa ordning i klasserna. Delvis beror det på att klasserna varit stora och med blandade åldrar. Vidare beklagar skolläraren de skrala kunskapsresultaten men bedyrar att det ska ske en uppryckning både vad gäller ordning och kunskaper under nästkommande läsår. Mellan raderna förstår jag som snart ganska erfaren lärare att det rått något av ett kaos i byns skola.
Min faster som började skolan 1934 har hela livet beklagat vilken bristfällig skolgång hon fick. Första åren var bra för då hade hon och hennes kamrater en riktig lärare men då kriget bröt ut så blev han inkallad och då fick de en vikarie. Hon var väl snäll men ingen lärare utan en före detta missionär. Min faster kan ännu många psalmverser. I dag är förväntningarna på skolan större och kraven på eleverna högre. Därmed blir också besvikelsen större när dessa förväntningar då och då inte infrias.
Förresten så tror jag friskolorna kan andas ut. Jag känner många vänstersympatisörer som har sina barn i friskola. Det blir inget förbud så länge deras barn går i skolan. Betygen fyller snart ingen funktion som urvalsinstrument annat än för storstadsfamiljer som slåss om platserna på de mest prestigefyllda skolorna i innerstaden.
Nej, bevaka att era barn lär sig något, har kamrater och är trevliga mot vuxna.