Skogsnappare med hårda nypor
Foto: Rolf Jönsson
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Så naturreservaten blir fler och fler på ön, i rasande takt. Till dessa skall läggas biotopskydd, Natura 2000-områden, naturminnen och djurskyddsområden med mera. Finns det någon som har en uppfattning om hur långt denna utveckling bör gå?
Olika typer av skyddade områden har vuxit och förmerat sig. Och en sådan utveckling får man inte till utan hårda nypor. Inte när de områden som skall skyddas har markägare. Markägare som förvaltat sin egendom på ett sådant sätt att det funnits naturvärden att bevara. Det kan straffa sig att inte bedriva ett stenhårt skogsbruk.
I lördagens GA kommer några sådana markägare till tals. När jag läste artikeln om hur länsstyrelsen agerar för att bilda naturreservatet Träskvidar så gick jag från förvånad till tvärilsk inom loppet av ett par spalter. Markägarna är belagda med avverkningsförbud i väntan på reservatsbeslutet. Samtidigt driver länsstyrelsen förhandlingar om att köpa marken. Förutsättningarna kan beskrivas:
Du får inte använda marken. Du kan sälja marken, men bara till oss (för någon annan lär inte vilja köpa den nu). Och säljer du inte till oss så kan marken bli reservat i alla fall.
Som markägare är det lätt att känna sig utpressad. Markägaren Arvid Olofsson kan dessutom berätta om hur han fått skogsfastigheten värderad till tre miljoner kronor. Länsstyrelsen bjuder först 500 000, sedan 600 000 kronor.
Om man nu mot markägarnas vilja skall bilda ett naturreservat, då får man åtminstone betala för sig. Priset borde egentligen vara ÖVER marknadspris eftersom affären inte är frivillig. Det är inte skogsbönder som skall betala priset för nya reservat.