Ibland sägs det att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på, det märks ingen skillnad ändå.
Läser och lyssnar man på de olika kommentarerna till vårbudgeten som presenterades i går blir dock skillnaderna glasklara.
Anders Borg ägnade mycket tid att sätta Sverige i ett globalt sammanhang. Hur Sverige, trots att man klarat krisen mycket bättre än många andra länder, måste förhålla sig till den ökande konkurrensen från andra länder.
Jag hör ingen från oppositionen tala kring dessa dilemman. Allt som hörs är att regeringens politik är orättvis, den ökar klyftorna och det saknas än det ena och än det andra.
Självklart ligger det i politikens natur att man ska ifrågasätta sina motståndares politik. Men de rödgrönas envetna blundande för det faktum att Sverige måste förhålla sig till sin omvärld och verkligheter som konjunktursvängningar, konkurrens och finanskriser, börjar bli ohållbart.
Den absolut största skillnaden mellan den borgerliga regeringen och den rödgröna oppositionen är hur man ser på välfärden. Kring själva välfärdssystemet finns ingen oenighet hur många gånger än de rödgröna påstår att regeringen vill rasera detsamma.
Det är förutsättningarna för en stark välfärd som skiljer åt.
De rödgröna tror att välfärden stärks genom höjda skatter, att utjämna skillnaderna mellan de som jobbar och de som av olika anledningar inte jobbar. Att en så likvärdig inkomst som möjligt utgör sporren för individen att få nytt jobb eller förverkliga sina drömmar genom egenföretagande eller utbildning.
Problemet med detta är att transfereringssystemet blir oerhört kostsamt och att ett högt skattetryck sätter hämsko på individers och företagens möjligheter att utvecklas och jobba ihop pengar för att finansiera välfärden.
De borgerliga partierna tror på att jobba från den andra änden: att fler människor som jobbar ökar förutsättningarna för en stärkt välfärd. Att ett vitalt näringsliv är det som bygger vår gemensamma välfärd.
En del i att stärka det svenska näringslivet och dess ekonomi är att utforma logiska och likvärdiga regler för företagen. Det är glädjande att centerkravet på sänkt restaurangmoms nu blir verklighet. Det är allt annat än logiskt att det ska vara högre skatt på den mat man äter på restaurang jämfört med om man tar maten med sig hem i en kartong.
En annan viktig del i att stärka människors och företags möjligheter att växa och stå på egna ben är en väl utbyggd infrastruktur. Även här är det i huvudsak bara Centerpartiet som är drivande, genom satsningar på vägar och bredband på landsbygden.
Om alla partier som jobbar så hårt på att sprida budskapet att Centern övergivit landsbygden jobbade hälften så mycket på att presentera en egen politik för landsbygden skulle det vara mycket värt.