Med jämna mellanrum återkommer påståendena om att socialdemokraterna tog pengar ur pensionssystemet och sedan skulle ha svikit löftet att återbetala pengarna. Låt oss reda ut detta med lite basfakta.
I januari 1994 gjorde S upp med M, FP, C och KD om en reform av vårt pensionssystem. Princippropositionen lades fram av dåvarande socialförsäkringsminister Bo Könberg (FP). Beslut fattades i riksdagen i juni 1994, knappt tre månader innan Bildt-regeringen ersattes av en S-regering.
I genomförandegruppen för pensionsreformen ingick också partiernas ekonomisk-politiska talespersoner. Gruppen hade till uppgift att lägga fram följdförslag till propositionen.
Enligt riksdagsbeslutet skulle inkomstpensionssystemet vara fristående från statens budget. Som en följd flyttades betalningsansvaret för förtidspensionen, den nya garantipensionen och efterlevandepensionen från ATP-systemet och därmed AP-fonderna till statens budget. Konsekvensen blev att motsvarande kostnadsbelopp skulle flyttas med från AP-fonderna. De framtida kostnaderna beräknades till 320 miljarder. Alla partier i genomförandegruppen var dock överens om att begränsa överföringen till 258 miljarder och det blev riksdagens beslut.
Orimligt många fonder
Det står naturligtvis var och en fritt att kritisera de fem partierna för hela eller delar av pensionssystemet. Många känner sig missnöjda med bromsens sätt att fungera och premiepensionsdelen som den enskilde själv ska placera i någon av PPM-systemets orimliga 800 fonder på börsen.
Socialdemokraterna gick högst motvilligt, i kompromissens namn, med på PPM-systemet. Möjligen är det på väg att bantas rejält och i stället bidra till en nödvändig förstärkning av inkomstpensionen, liksom av bromsens sätt att slå till oftare än tänkt. Sådana diskussioner förs inom pensionsarbetsgruppen.
Några 258 miljarder snoddes aldrig från pensionssystemet som då och då påstås.
Jag noterar dock att somliga, också riksdagsledamöter från den borgerliga sidan nu har ett begränsat eller obefintligt intresse att berätta hur det egentligen gick till. Däremot vill de gärna låtsas som om straffbeskattningen av pensionerna inte skulle existera.
Otillräcklig kompensation
Fakta är att pensionen ännu en gång har sänkts med ett par hundra kronor som en följd av bromsen i pensionssystemet. Den hundralapp i sänkt skatt som Alliansen ger pensionärskollektivet från årsskiftet räcker inte alls som kompensation för denna nya köpkraftsförsämring.
År 2013 betalade en pensionär 270 kronor mer i månaden i skatt än en löntagare om båda tjänade 14 500 kronor i månaden. Vid ett inkomstläge på 20 000 i månaden hade pensionären 492 konor mer i månaden i skatt (5 900 per år).
Skatteorättvisan mellan löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge består och ökar ytterligare något efter införandet av det femte jobbskatteavdraget. Allt medan pensionärernas skatt bara sänks med så där en hundralapp. På S-regeringens tid var skatten densamma för löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge.
Målsättningen
Den enda rimliga målsättningen är att Sverige måste komma tillbaka till att lön och pension beskattas lika. Ett par med en sjuksköterska och en byggnadsarbetare ska inte tvingas betala 10 000 kronor mer i skatt per år när de går i pension.
Den principen måste nästa regering genomföra stegvis under kommande mandatperiod. Pensionssystemet behöver också ses över, premiepensionsdelen bantas och inkomstpensionsdelen stärkas och systemet med bromsen justeras så att pensionerna inte åker jojo från ena året till det andra.
Opinionsmätningar visar att det finns ett klart stöd för en större rättvisa vad gäller pensionernas beskattning och en reformering av de delar av pensionssystemet som visat sig fungera mindre bra.