Skandia - en studie i girighet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Turerna kring Skandia är en studie i omättlig girighet och en lika osannolik brist på förnuft och gott omdöme. En story som den gode journalisten och författaren Jan Guillou åtminstone delvis tangerar i sin roman "Tjuvarnas marknad".
Många är det som frågat sig hur ett bolag som Skandia kunde betala ut sammanlagt fyra miljarder kronor i ersättningar, utöver redan överstora direktörslöner? Men sådant är möjligt i en organisation där alla elementära drag av normalfuntat förnuft saknas och där styrelsen inte gör "sitt" jobb.
Om detta berättas ingående i boken "I guldregn: Sagan om Skandia", skriven av de två ekonomijournalisterna Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall. Där berättas historien om hur försäkringsbolaget Skandia brände miljarder kronor i några incentiveprogram (bonusar) åt ett hundratal chefer i Sverige, USA och England och hur hundratals miljarder kronor i börsvärde och ett tidigare starkt varumärke raskt förstördes efter alla skandalerna.
Chefer blev mångmiljonärer
Då hade redan Sharetracker och Wealthbuilder - Skandias ökända bonusprogram - gjort ett antal chefer till mångmiljonärer. Listan på de största förmånstagarna i de två stora bonusprogrammen är intressant läsning: Jan Carendi (240 miljoner kronor), Lars-Eric Petersson (178), Wade Dokken (146), Ulf Spång (115) och Alan Wilson (111). Lägg därtill ytterligare 71 personer som delat på en dryg miljard kronor.
Hur mycket som faktiskt betalats ut sammanlagt av Skandiabolagen är emellertid fortfarande inte helt klart. Men ett antal miljarder kronor blev det, minst.
Möjligen kan en viss - men begränsad - förklaring till den monumentala fartblindheten och omdömeslösheten i Skandia sökas i det faktum att bolaget under Lars-Eric Peterssons första år som vd, 1997, lyckads blåsa upp bolagets börsvärde till 40 miljarder kronor. När "plommon-et från Blomstermåla" fyllde 50 år 2000 hade under några veckor tidigare nått ett börsvärdet på hela 250 miljarder kronor. Under hans år som vd hade dessutom Skandias aktiekurs stigit med över 000 procent. Något som i sin tur blev mumma för bolagets direktörer i deras olika och så småningom "taklösa" bonusprogram.
Men det dröjde inte länge, innan Peterssons stjärna började falla. Redan vid årsredovisningen för år 1999 avslöjades att han fått 75 miljoner kronor från ett aktieoptionsprogram. Den faktiska bonussumman visade sig dock vara över hundra miljoner kronor högre än redovisat.
Slog larm
Den 16 maj 2000 slog Aktiespararnas riksförbund larm att det är orimligt att två bonusprogram till högre befattningshavare kan kosta tolv procent av bolagets resultat eller 1,1 miljarder kronor. Redan det en orimlig siffra. Men det skulle visa sig snart att den siffran var rejält i underkant.
Totalt betalades över två miljarder kronor ut i bonusprogrammen Sharetracker och Wealth-builder. Dessutom fanns lokala bonusprogram, bara i svenska Skandia Link (ett pensionsförsäkringsbolag) uppgick de till över 250 miljoner kronor för åren 1998-2002. Enbart tack vare Sharetracker-bonusen kunde vd Petersson till exempel år 2000 kvittera ut en bonus på 103 miljoner kronor bara för fyra och en halv månads jobb.
Totalt kom enbart programmet Sharetracker att kosta Skandia 1074 miljarder kronor. Skandias USA-chefer Carendi - senare sparkad - och hans efterträdare Wade Dokken blev ännu mycket rikare. Och moderbolaget Skandia tvingades den 20 december 2002 till slut sälja sitt skandalbolag American Skandia till Prudential för sex miljarder kronor.
Men ungefär samtidigt fick så till slut Lars-Eric Petersson och hans närmaste man Ulf Spång sparken från Skandia när händelserna under åren efter 1997 började utredas på allvar. Men själva kunde de flinande gå hela vägen till banken. Också deras familjer blev ekonomiskt oberoende i generationer.
Skandia tog notan
När skandalen kring Skandia till slut briserade, så bodde Petersson själv i en Skandia-lägenhet på Strandvägen och hans son i en Skandia-lägenhet på Östermalm. Ulf Spång hade förutom egen lägenhet på Strandvägen också ordnat en Skandia-lägenhet på Östermalm åt sonen och en på Kungsholmen åt dottern. Styrelseordföranden Lars Ramqvists son fick överta en övernattningslya på Stockholms dyraste gata Strandvägen för en hyra på futtiga 4 000 kronor i månaden, eftersom Skandia tog en del av notan.
Uppgifterna i boken "Guldregn" pekar på ett häpnadsväckande inkompetent styrelsearbete. Och särskilt då på styrelseordföranden Lars Ramqvist, en gång en lika stöddig som uppburen vd för telekomjätten Ericsson. Notan för deras och Skadia-direktörernas girighet och inkompetens fick aktieägarna, försäkringsspararna och de anställda i Skandia stå för. Börskursen föll som en sten och många oskyldiga förlorade sina jobb under det efterföljande saneringsskedet.