LEDARE
Fenomenet med så kallade auditions som ett sätt för företag att rekrytera sommarpersonal verkar bli allt vanligare. En förstår ju tilltalet och att det ska locka unga som är uppfödda med dokusåpor och drömmen att bli utvald.
Tyvärr ger ordvalet också själva företeelsen karaktären av dokusåpa. Jag tror inte att många i de yngre generationerna ser det som något negativt, inte minst med tanke på hur många som söker sig företagens ”auditions”.
Att personligen få möjlighet att träffa en blivande arbetsgivare är något de flesta ser som en stor fördel, risken att ens ansökan försvinner i mängden är ju ganska stor när det finns många som söker samma jobb. För arbetsgivaren innebär det personliga mötet också en fördel, formell kompetens ger sällan alla svar om en persons lämplighet.
Alltså vinner alla på att arbetssökande och arbetsgivare möts.
Eller?
När man läser GT:s krönikör, Jenny Persson, får man ett annat perspektiv. Hon ser dessa tillställningar som en kränkning av de arbetslösa som ska tvingas söka jobb de inte vill ha, stå i långa köer och dessutom gå upp tidigt en lördagmorgon (det börjar klockan 8.00).
Ja, välkommen till arbetslivet kan man också säga.
Jag förstår att Jenny Perssons syfte var att lyfta arbetslösas utsatthet och det destruktiva i att aldrig bli vald, utan oftast bortvald. Men att ge en bild av att det är kränkande att söka vissa jobb och gå upp tidigt på morgonen, det är att göra alla unga arbetslösa en björntjänst. För att gå upp varje dag till ett jobb är faktiskt det enda sättet att komma ur arbetslöshet. Ibland får man till och med ta ett jobb man kanske inte har högst på önskelistan för att kunna försörja sig.
De allra flesta som är arbetslösa vill inget annat än få ett jobb, de kräver inte rätten att få gå arbetslös eller sova länge på morgonen. Att framställa sig själv som empatisk när man beskriver unga jobbsökande på det sättet är lite övermaga.
Vad är då alternativet som Jenny Persson med flera ser? Det får man sällan eller aldrig svar på från dem som anser att alla ska ha rätt att gå arbetslösa och bara söka de jobb de känner för. Hur ska vi finansiera ett sådant system?
Eller ja, lösningen är ju oftast väldigt enkel för detta resonemang: vi måste byta regering. Det blir ett gigantiskt hopp från problembeskrivningen till lösningen. Hur kom Jenny fram till att hennes dystopiska världsbild skulle förändras till det bättre med en annan regering?
Ska regeringen bestämma hur Ica Maxi rekryterar personal?
På vilket sätt skulle de arbetslösa få det bättre med en rödgrön eller till och med rödröd regering? Eftersom Jenny Persson numera är politisk kommentator inväntar vi med spänning hennes svar.