Ska ärvd skuld förpesta livet?
Foto: Radhe Henrik
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nå, Sverige är tämligen sekulariserat. Eller är det verkligen så? Har inte andra ideologier antagit en nästan kvasireligiös ställning? Åtminstone en av dessa nya läror, den om miljön, har dessutom sin egen form av arvsynd. Det har gotlänningen Sylve Jacobsson fått erfara. Han har ingen anledning att känna skuld. Men skyldig är han ändå. Det tycker åtminstone kommunen och länsstyrelsen.
Sylve Jacobsson har ärvt en fastighet - Vall Hardings 1:7. Där drev en äldre släkting brädgård och träimpregnering. Marken är förgiftad. Det har den varit länge. Det är det ingen tvekan om. Saneringskostnaderna har skattats till mellan elva och 15 miljoner kronor. I första omgången. Vad slutnotan blir, när saneringen väl blir av, kan man bara spekulera i.
Problemet är att myndigheterna varit långsamma med att utkräva ansvar. Miljöskulden har fått ligga till sig. Sedan verksamheten bedrevs på fastigheten (fram till slutet av nittiotalet) har de ursprungliga ägarna avlidit. Dött har också den förste personen som ärvde det dödsboet. Nu äger Sylve Jacobsson fastigheten. Och han krävdes först på elva miljoner av kommunen (miljö- och hälsoskyddsnämnden) för saneringen av marken. Länsstyrelsen har satt ner beloppet till 5,5 miljoner kronor. Både kommunen och Sylve Jacobsson har överklagat till Miljödomstolen.
Bilden kompliceras ytterligare av att fastigheten egentligen ägdes av ett bolag som är under likvidation. Men jag skall inte fördjupa mig i fallets juridiska vindlingar och vrår, utan istället ställa en fråga som rör värderingar och principer. Är det rimligt att man skall kunna ärva någon annans miljöskuld, och dessutom genom två led, genom två dödsbon?
Hur har det kunnat bli så här? Man kan skönja svaret på den frågan i en insändare som publicerades i GA tidigare i år, författade av Mats-Ola Rödén (ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden) och Per-Eric Edlund (förvaltningschef). De skrev bland annat:
"Södervägs brädgård i Vall är ett prejudikat i ansvarsfrågan. Miljö- och hälsoskyddsnämnden vill få det prövat av högre instans vem som ska bära ansvaret och betala för att förorenad mark saneras. Och det enda sättet det kan göras på är att låta ärendet gå vidare till miljödomstolen."
Om kommunen inte gjort allt den kan för att klämma pengar ur Sylve Jacobsson, så blir det svårt att få medel från den som annars måste betala saneringen, nämligen Naturvårdsverket.
Så medan Miljödomstolen gör sin teologiska -nej, förlåt - juridiska bedömning av arvskuldens storlek hänger kravet på elva miljoner kronor över Sylve Jacobssons huvud. Det är faktiskt inte rimligt eller rätt att mark han aldrig förgiftat skall förpesta hans liv.