Medan den lilla nipsippan kan stoppa grävskopor bara genom sin blotta existens, kan andra förändringar av vår natur pågå utan en enda liten demonstration.
I går avslutades serien "Skogen vi ärvde" av journalisten Maciej Zaremba i Dagens Nyheter.
Ett storslaget dokument om hur Sverige snabbt förändras inför våra ögon utan att vi ser det.
Skogsbruk handlar i dag om storskaliga avverkningar och produktionsinriktade planteringar i raka rader. Skogen så som den sett ut genom tiderna är snart ett minne blott. Det är antingen nyplanteringar (av tall) eller reservat.
Eller som Maciej Zaremba uttrycker det: "Å ena sidan kubikmeter timmer, å den andra en lista på hotade arter. Och i mitten, mellan kalhygget och reservatet, mumlar medborgaren något ohörbart".
DN-reportagen har fått mycket uppmärksamhet och förhoppningsvis kommer det att leda till en politisk och allmän diskussion om skogens värde som allmänt rum i vår tillvaro.
Faktum är att frågan lyftes av en annan journalist redan för ett år sedan.
En gotländsk journalist dessutom. Eva Sjöstrand gav då ut boken "Gotlands träd och skogar" med undersköna bilder tagna av Katarina Grip Höök. En bok som hade samma budskap som Zarembas reportageserie, fast för Gotlands skogar:
"Med dagens avverkningstakt dröjer det trettio år tills all gammelskog som finns att avverka på Gotland tagit slut. I dag berättar broschyrer om Gotland att fyrtio procent av ytan är täckt av skog. När gammelskogen är avverkad kommer 36 procent av öns yta att vara täckt av tallplanteringar".
För två år rasade en konflikt mellan länsstyrelsen och gotländska markägare som fick sin skog konfiskerad till reservat. Markägarna och LRF förespråkade en frivillig väg som skulle uppnå samma resultat.
Men dagens diskussion berör mer det moderna skogsbruket som handlar om att hugga ner alla träd, använda det som går till virke och resten blir flis. Sen planterar man tall i långa rader och inget annat.
Reservat eller tallplantering.
Inget däremellan.
Snart ser vi inte skogen för alla tallar.