Första gången jag hörde talas om färdtjänstföretaget Samres planer på att anlita telefonister i Moldavien trodde jag inte mina öron. Hur många talar svenska i Moldavien och hur bygger man en fungerande verksamhet i ett av Europas fattigaste länder?
Engelsktalande länder har lättare att flytta sådan här verksamhet utomlands. Till Indien, exempelvis. Men svenska beställningscentraler utomlands? Jag förutsåg att experimentet skulle gå åt pipsvängen.
Men genom åren har jag ändå inte hört några exempel på att Samres telefonister i Moldavien skulle fungera sämre än växlarna i Eskilstuna eller Falköping.
Visst saknar den moldaviska personalen mycket lokalkännedom. Men det gör ju ärligt talat personalen i Eskilstuna också.
Jag gissar att en del av ansvaret för att hitta rätt vältras över på chaufförerna.
Jag antar vidare att det finns en fördel också, med att etablera sig på en plats som Moldavien. Lönerna är relativt låga, naturligtvis. Är du då beredd att betala bättre än andra arbetsgivare i Moldavien kan du dessutom rekrytera de bäst utbildade och mest motiverade. Du kan betala dem för att lära sig svenska. Och du kan utgå från att många av dem kommer att stanna i företaget länge.
Samres anser sig tydligen också ha gjort positiva erfarenheter. Därför ska man kanske inte bli förvånad av nyheten att Samres har rekryterat 32 personer i Senegal på Afrikas västkust, för att starta en ny beställningscentral.
Det som möjligen förvånar mig är att man inte fortsätter utveckla verksamheten i Moldavien, om den nu funkar så bra. För det är väl inte möjligt att lönenivåerna i Moldavien nu är för höga för svenska färdtjänstföretag?
Att ett tjänsteföretag, som anser sig kunna etablera sig nästan var som helst, väljer att etablera sig i Västafrika väljer jag ändå att tolka som ett hoppingivande tecken i tiden på att utvecklingen i den regionen går mot ökad stabilitet och tilltagande välstånd.