SCB:s undersökning av partisympatierna, som bara kommer två gånger om året, är på många sätt den mest vederhäftiga och noggranna. Den undersökning som presenterades i går var dyster läsning för Alliansen. De rödgröna partierna har ett stort försprång, Moderaterna backar kraftigt och Kristdemokraterna hamnade under fyra procent – vilket skulle leda till att partiet åkte ur riksdagen om det var ett valresultat.
Men även om SCB:s mätning är den mest noggranna av opinionsläget just för tillfället, så är väljarna numera så lättrörliga att värdet av kunskapen om dagsläget kraftigt har devalverats.
Det har till och med statsvetare haft svårt att ta till sig. Under förra mandatperioden menade Sören Holmberg att det var "kört" för Alliansen, när de rödgröna ledde med över 20 procentenheter. Men Alliansen hämtade sig och vann trots allt valet 2010.
Nu har de rödgröna ett försprång på i storleksordningen tio procentenheter. Det är alltså inte alls ointagligt. Men allvarligare är magkänslan för hur trenden har utvecklat sig.
Vid den här tiden för fyra år sedan var Alliansens trend positiv. Man hade mer och mer tagit över agendan för den politiska debatten och Mona Sahlins stora försprång var på väg att ätas upp.
I dag har det rödgröna samarbetet upplösts i atomer, men de förmår ändå styra agendan och problembeskrivningen. Alliansen borde kunna vinna viktiga aktuella debatter om arbetslösheten och skolan, men har ändå hamnat i ett defensivt underläge.
I jämförelse med andra länder i Europa har Sverige klarat sig bra genom flera på varandra följande ekonomiska finansiella kriser – trots att vi är ett mycket exportberoende land. Men dettta är tydligen inte heller tillräckligt för att attrahera väljare i tillräcklig utsträckning för ett förnyat förtroende.
Rödgrön splittring borde bli ett handikapp för oppositionen i valrörelsen. Men det räcker inte för Alliansen att man håller ihop samarbetet. Man måste blåsa nytt liv i en vision för ett bättre Sverige. Det innebär bland annat att man måste lyckas med det som Socialdemokraterna tidigare var mästare på under långa regeringsinnehav – att från regeringsställning gå i opposition mot viktiga samhällsproblem – som arbetslösheten och skolan.