Sverigedemokraterna har nu tre mandat i fullmäktige. Än så länge. Partiet står nästan utan lokal politik och utan prövade företrädare. Alla tillgängliga kandidater har en plats, det finns inga ersättare som kan hoppa in om någon är frånvarande. Och ingen som kan ta över en plats, om någon av partiets fullmäktigeledamöter skulle välja eller tvingas att avgå. Partiets stolar i fullmäktige kan komma att stå tomma. Vid enskilda möten eller under resten av mandatperioden.
Ändå har partiet lyckats få fler röster på Gotland (5,2 procent) än vad Folkpartiet (4,9) lyckades skrapa ihop. Ändå har Folkpartiet ett ambitiöst regionalt program, flera drivande företrädare och en och annan skicklig debattör. Sverigedemokraterna har ingenting.
För en samhällsintresserad observatör känns det orättvist. Vad ska det inte göra för en folkpartist? Men om valdebatten ofta handlar om rättvisa, så har valresultatet mycket lite med rättvisa att göra. Det är väljarna som avgör.
Sverigedemokraterna har en enda viktig profilfråga. Invandring och flyktingar. Eftersom alla andra partier har en annan syn på denna fråga så kan SD aldrig få något direkt inflytande på den. Inte i riket, inte på Gotland.
Men jag har inte intryck av att invandring och flyktingar är någon brännande problemfråga på Gotland, inte på det sätt som den är för SD. Vad är det då som får 5,2 procent av gotlänningarna att rösta SD i regionvalet? Det måste vara missnöje med och misstro mot de etablerade partierna.
För övrigt ser det nu ut som att FP får fler mandat än SD trots att SD fått fler röster än FP. Det kanske SD inte tycker är rättvist. Men vad ska de med ännu ett mandat till, när de har slut på kandidater?