LEDARE
När jag första gången presenterades för idén om medborgarlön tyckte jag att det var en lockande tanke. Tänk att slippa oroa sig för sin försörjning och tänk att om man väljer att jobba få en lön utöver detta!
Det var några år sedan nu och med tanke på all möda som i dag ägnas åt att vi måste bli fler som jobbar för att hålla uppe välfärden och våra försäkringssystem blir tanken mest en utopi.
Men medborgarlönetanken har fått ett återuppväckt intresse och Ronnie G Lundin verkar vara en av förespråkarna (GF i måndags).
Nu finns det ganska tydliga tecken på att medborgarlön inte skulle leda till att drivkraften i att arbeta försvinner. Arbetets värden är så mycket större än att bara vara ett sätt att försörja sig. Vi behöver den sociala samvaron samt känslan av att vara behövda, vara en del i ett sammanhang.
Men medborgarlönen är en viktig signal från samhället: vi ser till att dina basbehov är fyllda, men jobba om du vill.
Däremot finner jag anledning att ta upp min gamla käpphäst om en samlad försäkring för de tillfällen i livet man av olika skäl inte kan arbeta, som när man blir sjuk eller arbetslös.
Det skulle minska väldigt mycket av byråkrati och risken för olika bedömningar av olika myndigheter.
Vägen tillbaka till arbetslivet ska sedan självklart vara anpassad till om man är sjuk eller arbetslös, men ersättningsdelen ska vara densamma. Men en gemensam myndighet och en gemensam hantering borde pengar kunna sparas, liksom krångel och lidande.
Idén har länge varit en del inom Centerpartiets politik men mig veterligt har den aldrig utretts eller drivits som ett skarpt förslag. Kanske är det en lika naiv tanke som medborgarlön?
Men den vore i vart fall värd en ordentlig utredning innan man avfärdar den som en utopi.