Miljöpartiet får vika sig i flera frågor som partiet gick till val på. Sådant är priset för att sitta i regering. Med tanke på att Socialdemokraterna blev mer än fyra gånger så stort som MP i valet är det knappast ett oväntat resultat av förhandlingarna.
Förvisso går det att ifrågasätta om S politik på området är tillräcklig, men MP får åtminstone inte gehör för kraven på nedrustning av försvaret. Inte heller blir det friår eller 6-timmars arbetsdag.
För MP, som tidigare enbart varit stödparti åt S-regeringar, är det första gången som förmågan till regeringsduglighet sätts på prov. Det ger S en förhållandevis stark förhandlingsposition, trots att partiet som följd av det historiskt låga valresultatet är beroende av andra. Skulle MP göra sig oregerligt, likt Vänsterpartiet som har satt sina käpphästar före helhetsansvaret, går partiet miste om det som alla partier i grunden strävar efter när de ställer upp i val: regeringsmakt.
Samtidigt brukar stora partier få ge med sig för att erhålla småpartiernas stöd. Färre rapporter har lämnats om vad MP får. Men vad partierna egentligen kommit överens om gällande kärnkraften kräver förtydligande. Flera av de frågor där S och MP de senaste dagarna har rapporterats vara ”överens” efter att ”MP vikt ner sig”, så som att göra gymnasieskolan obligatorisk, kommer dock positivt nog ha svårt att få stöd i riksdagen.
Ett område där den rödgröna politiken däremot lär kännas är frågor som rör familjen. I det är S och MP rörande överens om att staten ska få mer makt och medborgarna mindre. MP hade visserligen velat gå längre, men nu ska i varje fall en tredje pappamånad tvingas på familjerna genom ändringar i föräldraförsäkringen. Utöver hos V, finner förslaget stöd hos Folkpartiet.
Både FP och Centern har med rätta tydligt sagt nej till formaliserat samarbete som skulle hjälpa S att driva igenom sin politik. Men när förslag som ligger i linje med det egna partiet kommer upp i riksdagen finns förstås inget skäl att rösta emot, bara för att vara emot. Nu kan så FP få igenom den tredje pappamånaden, vilken partiet gjorde stort nummer av i valrörelsen, men som inte stod sig i förhandlingarna med de andra borgerliga partierna.
”Jag bedömer att partierna kommer att ha ett lösare samarbete i alliansformat i riksdagen och utveckla sina egna program och egna politik”, sade folkpartiledaren Jan Björklund i SVT i måndags. Det är rimligt längre fram, samtidigt som det övergripande allianssamarbetet består.
Sedan är det en annan femma att det inte är särskilt liberalt att lägga sig i beslut som bör ligga hos familjerna och inte hos politikerna. Det sätter inte heller barnen i främsta rummet, som riskerar att få mindre tid med någon av sina föräldrar utifall det råkar vara så att pappan inte har möjlighet att vara hemma.
Så kan staten förstås spara skattemedel, då fler familjer där pappan inte har möjlighet att ta ut ledighet leder till färre utbetalningar. Men de slantarna lär väl en rödgrön regering inte vara sen att sätta sprätt på.