LEDARE
Tidens gång brukar svepa in saker och ting i ett nostalgiskt skimmer som gör att ju äldre man blir, desto oftare hör man sig själv tänka att nog var det ändå lite bättre förr?
När det gäller den svenska välfärden behöver man inte vara lastgammal för att ha den åsikten. Enligt en mätning av Ipso lever nio av tio svenskar i villfarelsen att välfärden hade mer resurser förr och att den varit utsatt för långvariga nedskärningar.
Fakta talar ett annat språk. Aldrig förut har välfärden haft mer resurser än nu. Ändå tror alltså de flesta att det är tvärtom, att resurserna har dragits ner.
I en debattartikel i Dagens Samhälle resonerar ekonomer på Svenskt Näringsliv och Sveriges kommuner och landsting kring den bristande kunskapen om hur resurserna till välfärden förändrats över tid. Bland annat leder detta till att politikerna gärna fattar beslut om mer resurser för att gå opinionen till mötes, trots att det alltså inte finns något enskilt samband mellan mer resurser och bättre välfärd.
Att det finns brister i vår välfärd råder det ingen tvekan om. Resultaten i skolan är ett exempel. Ändå har skolan inte fått mindre resurser, kronorna per elev är högre än någonsin och lärartätheten är högre än i de flesta länder som visar bättre resultat i de omtalade Pisa-mätningarna.
Ändå vill flera politiska partier, i båda blocken, lösa skolans problem med mindre klasser som nån sorts universallösning. Det blir lika ensidigt som Sverigedemokraternas analys att allt beror på att resurserna äts upp av det stöd som behövs till elever som kommer hit från andra länder.
Bilden av att välfärden försämrats kan delvis förklaras med våra förväntningar som ökar i takt med att utvecklingen går framåt. Det finns också en ansvarsförskjutning som pågått under en längre tid där det egna ansvaret för att ta hand om till exempel åldrande släktingar mer och mer skjutits över på ”samhället”. Detta är i grunden självklart en positiv utveckling, inte minst för alla kvinnor som är de som till största delen har tagit detta ansvar i familjerna. Döttrar, mammor och systrar har alldeles för länge varit projektledare för att hålla familjerna flytande på alla plan. Det gäller allt från att se till att barnen har med sig badkläder till skolan, till att vårda de egna och inte sällan även makens åldrande föräldrar.
I dag ställs därför kraven högre på samhället än på oss själva för att våra gamla ska få såväl vård och omsorg, som sällskap och social samvaro.
Denna syn på samhällets ansvar sträcker sig också till människors vilja att hjälpa varandra genom olika ideella nätverk. Istället för att se detta som ett bevis på medmänsklighet kallas det från vänster som ett tecken på ett ”hårdare och kallare Sverige”.
Man ska inte nonchalera de brister och utmaningar som finns för att skapa en välfärd som är till för alla och som håller den kvalitet man kan begära.
Men om analysen alltid handlar om antingen mer resurser eller att skuldbelägga enskilda grupper skymmer detta de verkliga möjligheterna för att nå en förändring till det bättre.