LIBERAL KOMMENTAR
För många har Almedalen blivit synonymt med rosévinsminglande pr-konsulter och kvällstidningsjournalister som misstagit svensk politik för det senaste avsnittet av ”Let’s Dance”.
Och visst finns båda delarna där när Almedalsveckan inleds. Men bortom denna yta är Almedalen framförallt en plats där det pratas sakfrågor, och det på ett sätt så att diskussionerna inte bara är förbehållna ett fåtal politiker och experter.
För medan alltmer av det politiska samtalet kretsar kring den senaste opinionsmätningen, vem som ska regera med vem efter nästa val och vem som är osams med vem i respektive partiorganisationen, är det sakfrågorna som dominerar Almedalen.
Hur många mingelbilder som än tas på sommarklädda lobbyister kommer det parti som kan presentera ett tungt sakpolitiskt utspel att äga dagen, eller kanske till och med veckan. Det är helt enkelt på få andra platser i samhället som ett seminarium om framtidens socialförsäkringar eller energiförsörjning så enkelt fylls av en blandning av rikspolitiker, intresseorganisationer, partigräsrötter och politiskt intresserad allmänhet.
Detta är och förblir Almedalens styrka.
Men i denna öppenhet ryms en paradox. Ju större Almedalsveckan blir desto mindre inkluderande blir den. Inte så att alla inte längre kan delta, utan för att omfattningen gör att utrymmet för de oväntade diskussionerna och mötena blir mindre. I stället för en Almedalsvecka får vi flera parallella; en för miljöfrågor, en för näringspolitik, en för skolpolitik och så vidare. Något annat hinns inte med.
Att Almedalsveckan vuxit och bevakas allt hårdare har också lett till att toppolitikerna blir alltmer osynliga. De är fortfarande på plats, men det är flera år sedan de minglade i barerna vid Donners plats. I stället drar de sig undan till privata middagar med pr-eliten, företagsledare och ledande organisationsföreträdare.
Almedalen fortsätter att vara en styrka för svensk demokrati, men blir för varje år allt mer lik politiken så som den ser ut resten av året. Politiker diskuterar med andra elitgrupper och med samma intressegruppsföreträdare som de träffar till vardags. Och med det följer färre nya perspektiv och tankar kring hur samhällsproblem kan lösas.
Samtidigt fortsätter folkrörelser och intresserade medborgare att ta sig till Visby för att vara där hela veckan eller för några timmar av politik på vägen till semestern. Få av dem lär bry sig om vilka politiker och pr-konsulter som är snyggast klädda. Däremot är de intresserade av frågor som hur a-kassan kan bli bättre, hur jobben kan bli fler och hur uttaget av föräldraledighet kan bli mer jämställt.
Deras närvaro är den bästa motvikten till ett mer slutet politiskt samtal.