LEDARE
Regeringen har länge kritiserats för sin idélöshet och trötthet.
Inför presentationen av budgetpropositionen den 18 september verkar man ha vaknat till och portionerar nu ut små godbitar en efter en.
Nu är ju tyvärr en del av satsningarna helt enkelt återställningar av tidigare fattade regeringsbeslut. Det är inget fel med det men att presentera det som nya satsningar blir lite fånigt.
Återställningen av den misslyckade differentieringen av a-kasseavgifterna tillhör en av de mest efterlängtade åtgärderna. Tanken var god men det fungerande inte som tänkt.
Jag hade för övrigt gärna sett att regeringen agerat lika jämbördigt som nu inför budgeten, även när det inte vankas val eller när opinionsläget visar stora risker för att fyrmannalaget kommer att spricka. Man behöver inte vara statsvetare för att inse att de små partierna förlorat och det stora har vunnit på allianssamarbetet. Å andra sidan hade de små partierna inte haft något inflytande alls om de inte suttit med i regeringen.
Det största problemet är kanske inte att de små partierna har inflytande som stämmer överens med hur många röster de fick i det senaste valet. Problemet är att förväntningarna är högre än så, eftersom man är ett av fyra partier räknar många med att partiet ska ha fullt inflytande över den verksamhet just det partiet är ansvarigt för.
Men till slut landar ju allt tillbaka på finansdepartementet.
Besvikna sympatisörer straffar kanske sitt parti för att det inte lyckats bättre vilket innebär att inflytandet blir ännu mindre eller till och med helt uteblir efter nästa val.
Trenden från Gotland verkar också sprida sig. Inför valet i Norge nyligen svarade många att det ville ha något nytt, man var trött på det som var. Här på ön har ju gotlänningarna resonerat så sedan 1992.
Den ideologiska förankringen som tidigare präglat röstandet har fått stå tillbaka för sakfrågor eller, som sagt, ett hopp om att gräset blir grönare med en annan regering.
Det är inte bara ändrade attityder hos väljarna. Politikerna själva har i hög grad bidragit till att snuttifiera politiken och även om alla i dag pratar om vikten av att ”ha en berättelse” pratar inte många om sina visioner eller politiska idéer.
Förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna verkar alla partier ha ungefär samma vision och samma mål för samhället. Då gäller det förstås att försöka utmåla skillnaderna som större än de kanske är.
Men skillnaderna finns och borde få mer utrymme och omsorg inom allianssamarbetet.
Inte bara när det krisar.