Jag minns 90-talet: Jag var tonåring och gick i skolan på en mindre ort. På hemkunskapen delades vi upp två och två.
Jag minns att min skolkamrat vände sig till mig och sa: “Vi måste skölja av kastrullerna noga innan vi använder dom. Någon äcklig invandrare kan ha tagit på dom” Att pekas ut som smutsig på grund av sitt ursprung är något som kan förfölja en person resten av livet.
Rasistiska glåpord
Rasismen stannade självklart inte på skolan. Den följde mig även utanför skolans väggar. När mina vita skolkamrater kunde gå ostört hem efter skolan kunde jag vara tacksam om jag inte behövde bemöta rasistiska glåpord.
Många gånger var orden nära att utvecklas till våldsamheter. Jag blev upptryckt mot väggen, gäng med rasister ville spöa mig och tyckte att jag skulle “sticka hem”.
Händelserna berodde inte på att vi bodde på en liten ort, inte heller var det mobbning som var orsaken. Låt oss kalla saker för vad de är: Det som skedde berodde på rasism.
Idag som vuxen kan jag analysera. Jag kan förstå att det inte var och inte är mitt fel. Rasismens konsekvenser är inget som jag ska skuldbeläggas för. Jag går inte heller med på att vi ursäktar rasismen med “de vet inte bättre”-attityd.
Rasism påverkar jobb, bostäder och levnadsutrymmen
Under 90-talet försökte rasister att begränsa mitt utrymme. Men mitt motstånd var starkare än deras hat. För jag var självklart rädd, men jag sa alltid ifrån.
Att stå upp och försvara sig själv och andra är farligt, en risk som ingen personligen ska behöva ta. Det gör mig förbannad att jag var tvungen att säga ifrån själv. Jag kunde ha råkat väldigt illa ut.
Idag ger jag inte längre mig själv skulden när jag drabbas av rasism. Jag och andra personer kommer att fortsätta leva med rasismen och dess konsekvenser tills makthavare och politiker tar sitt ansvar och vidtar antirasistiska åtgärder på ett större plan.
Fram till dess är människor som inte har ljusa ögon och ljust hår fortfarande en villkorad del av samhället – som påverkas av rasism när vi söker jobb, bostäder och vilkas levnadsutrymmen krymper.
Sätt antirasismen på kartan
Makthavare kan inte fortsätta att prata om antirasism utan att sätta den på den politiska kartan.
Det finns en rad olika kampanjer och initiativ som har startats för att påverka makthavare och politiker att göra det.
“Fight Rascism now” är en global antirasistisk kampanj som består av 32 olika föreningar som har gått ihop med syfte att opinionsbilda och ställa krav på politiker och makthavare.
För att sätta antirasism på den politiska agendan ställer de följande krav:
• Gör antirasism till en lika viktig fråga i arbetslivet som jämställdhet
• Förnya läroplanen med antirasistiska mål
• Förbjud etnisk profilering
• Inga statliga medel till företag som diskriminerar
Kraven är rimliga, akuta och borde redan ha funnits på den politiska dagordningen för länge sedan.