Sahlins skenmanöver
Sahlin pekar med hela handen, men vart vill hon gå?Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nyligen kom Sahlins bok med den (s)uggestiva titeln "Möjligheternas land". I ett politiskt klimat som domineras allt mer av kortsiktighet, opinionsmätningshets och lagom underfundiga retoriska finter, hade boken kunnat vara ett välkommet ideologiskt och visionärt inslag. En slags intellektuell förnyelse.
Men det är den inte. Den nostalgiska dåtiden skymmer sikten för de viktiga framtidsfrågorna. Istället fylls sida upp och sidan ner med skildringar av forna mötena med potentater, resor över världen, åren i riksdagen och diverse ministerposter. Allt med syfte på att väva en stark röd dräkt åt en kvinna med anspråk på den yttersta makten.
men Ju mer det förflutna förhärligas, samtidigt som bilden av Sahlin som mogen en statsministerroll projiceras, desto mer uppenbart blir det att det är fråga om en desperat skenmanöver.
Sahlins lindansarkonster är krävande. Kanske är det därför som den socialdemokratiska politiken blivit så innehållslös. Det har helt enkelt blivit lättare att skapa problem än att ta itu med de redan existerande. En del skapade av forna socialdemokratiska regeringar. Regeringar som Sahlin själv varit en del av.
I sitt Almedalstal och i boken förekommer maximen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" överallt.
Karl Marx upphöjde uttrycket, som härstammar från tidiga franska socialister, till den princip som skulle råda "under en högre fas av det kommunistiska samhället".
Det kom senare att bli utgångspunkten för Lenins tankar om hur arbete och fördelningspolitik skulle organiseras i det sovjetiska samhället. Resultatet känner vi alla alltför väl till.
I Expressens intervjuserie inför valet frågades Sahlin (23/7) om det är problematiskt att 80 procent av svenskarna inte har något sparkapital. "/.../ i andra länder i Europa måste man ha ett sparkapital för att kunna ha skydd om man förlorar jobbet, eller om man blir sjuk. I Sverige ligger mycket av det sparade kapitalet i den fantastiskt skickliga offentliga ekonomin och i den offentliga sektorn".
Det Sahlin säger är att det är bra att vi är beroende av staten. Istället för att uppmuntra människor till att spara ihop ett eget kapital, och därmed skapa sig ett reellt skyddsnät, formas ett samhälle som via höga skatter håller befolkningen i ekonomiskt schak.
I ett land där staten varit detsamma som Socialdemokratin i decennier finns det uppenbara fördelar med en sådan ordning, det förstår jag.
Men frågan är varför det inte längre lyfter? Varför ett högt skattetryck inte får den önskade effekten på de potentiella väljarna?
Kanske för att höga skatter inte har något egenvärde. Höga skatter är på sin höjd försvarbara när det som kommer ut på andra sidan håller hög kvalité och skapar valfrihet för brukaren.
Kanske för att maximen som Socialdemokraterna fortfarande utgår från bygger på ett perfekt samhälle där alla presterar utifrån sin yttersta förmåga, där ingen missbrukar systemet och där det finns en objektiv sanning om vad ett allmänt "behov" är för något.
Mona Sahlin är en institution i svensk politik som i sin längtan efter att bli ihågkommen som något stort missar att politik handlar om att strida, att ta risker, att vara obekväm. Allt det Sahlin en gång var. Frågan är om hon inte för länge sedan vuxit ur sin röda kofta? Det är dock inte detsamma som att hon är redo för dräkten.