Sahlin avgår!
Mona Sahlin i går. Här med partisekreterare Ibrahim Baylan.Foto: Anders Wiklund/SCANPIX
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det måste ha varit en tung dag i går. Två olika opinionsmätningar, från Sifo och Skop, visade att Moderaterna är större än Socialdemokraterna. I den mest välrenommerade undersökningen, Sifos, var skillnaden också störst. Moderaternas 31,8 procent mot Socialdemokraternas 28,5.
Dessutom tvingades Mona Sahlin genomlida två olika partiinterna krismöten. Slutsatsen av allt detta var tydligen att det är dags att kasta in handduken.
Hittills har det varit mest krig om personfrågor, medan politiken hamnat i bakgrunden. Sahlins avgång kan kanske, åtminstone tillfälligt, vara den kalldusch som får känslorna att svalna en aning. Men en efterträdare måste ju utses, så temperaturen lär snart stiga igen. Krisen för partiet är inte över.
Det är svårt att hitta någon självklar eller ens riktigt framstående kandidat till ny partiledare. I förra veckan gjorde Aftonbladet en talande genomgång av tio kandidater. Det fanns betydande invändningar mot dem alla.
Personligen hoppas jag på Bodström. Ni vet, den där advokaten som Håkan Ericsson i Folkbladet nyligen kallade för en glidare. Jag vill se hur Ericsson hanterar det.
Innebär detta att Socialdemokraterna nu slutligen detroniserats från sin dominanta ställning i svensk politik?
Den slutsatsen kan man inte dra. Väljarna är lättrörliga. Det är bara några månader sedan som ett rödgrönt alternativ lett av Socialdemokraterna hade ett stort övertag i opinionsmätningarna. Dit kan givetvis Socialdemokraterna ta sig tillbaka.
Partiet saknar inte dragningskraft. Kring 30 procent i mätningarna är inte så uselt med tanke på att partiet är i kris och att väljarna saknade förtroende för den avgående partiledaren.
Partiet saknar däremot politik. Socialdemokraterna kan fortfarande attrahera väljare och vinna val, men de har förlorat makten över agendan. De bestämmer inte längre vilka frågor som är viktiga, och de saknar många svar som väljarna vill ha.
Nu måste partiet hitta svar på framtidsfrågorna samtidigt som man ska hitta en ny ledare. Och eftersom medlemmarna inte alls är överens om färdriktningen så kan striden bli mycket, mycket bitter. Ett starkare parti kan bildas på det slagfältet. Men det kan också få sår som aldrig läker.