Så var det dags igen - jobben mot miljön. Förra gången handlade det om Nordkalks framtida kalkbrytning i Bunge, nu gäller det Svenska minerals utvidgning av brottet i Stucks. Även detta är beläget i Bunge nära den stora färskvattenreserven Bäste träsk. Och även denna gång spelar vattnet en central roll i debatten.
Motståndarna värnar den framtida vattentillgången och befarar att en utökad brytning kan äventyra både grundvattnet och Bäste träsks rena vatten. Förespråkarna, med Svenska mineral i spetsen, anser att riskerna kan förutses och därmed undvikas. Som vanligt alltså en övertro på tekniken. Jag har skrivit om det flera gånger, men det gamla uttrycket "ingen vet vilken väg vattnet tar" tål att ständigt upprepas i dessa sammanhang. Det är lätt att dra paralleller till det segdragna bygget av järnvägstunneln genom Hallandsåsen. Här har nämligen naturens krafter visat sig starkare än teknikens. Lokalbefolkningen kände sedan urminnes tider till det extremt höga grundvattentrycket och varnade för projektet, men experterna ansåg att detta kunde lösas med modern teknik. Alla vet vi slutresultatet. Tunnelbygget startade 1992 och är ännu inte helt slutfört, mycket beroende på inströmmande vatten.
På Gotland är vattenfrågan alltid aktuell och de återkommande torra somrarna påminner ständigt om Gotlands sårbarhet när det gäller vattenförsörjningen. Torra, nederbördsfattiga somrar och snöfattiga vintrar blir dessutom förmodligen ännu vanligare i framtiden.
Det är många olika aspekter som ska vägas samman och det är därför en grannlaga uppgift som miljödomstolen att ta ställning till. Förutom vattnet handlar det som sagt om jobben och behovet av den högkvalitativa kalken till olika industriprocesser. Matchen om Bungetäkten slutade med seger för Nordkalk, just nu känns det som det är oavgjort i matchen om Stucks.
Återstår att se hur slutresultatet blir, men det måste bli rätt från början för det ges bara en chans. "Ingen vet vilken väg vattnet tar"!