Så blev regeringen skurken i Roma

Politik2013-04-12 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

KRÖNIKA

Mycket har förändrats sedan jag började jobba som journalist 1992. De största förändringarna är teknikutvecklingen och att lokalt ägda tidningar i dag är en raritet till förmån för storskalighet med ett fåtal stora ägare som äger många tidningar.

Men det är inte bara teknik och ägarförhållanden som ser annorlunda ut i dag.

För inte så länge sen var det vattentäta skott mellan den redaktionella nyhetsrapporteringen och åsiktsjournalistiken.

Det var otänkbart att en medarbetare på redaktionen skulle publicera sina personliga åsikter om det som rapporteras. Åsikter och nyheter skulle inte ha några beröringspunkter, för att värna tidningens integritet och fristående.

I dag är gränsen mellan en krönika och politiskt kommenterande inte lika glasklar. Något som gör att debatten kan breddas, fler uttrycker sina åsikter och från andra håll än det partipolitiska.

En förutsättning är dock att skribenten i fråga inte har just partipolitiska grunder för sina skriverier.

Den senaste tiden har debaclet mellan olika intressenter i Romateatern blottlagts genom framför allt en utmärkt granskning av Gotlands Allehandas reporter Eleonor Svensson.

Intriger och personliga konflikter som skulle kunna vara ett konstnärligt projekt i sig sliter sönder den 25 år gamla institutionen vid Roma kungsgård. Personerna i bolaget polisanmäler varandra, hundratals kronor förvaras i plastpåsar hemma hos teaterns anställda, bolagets kassa töms på pengar och trots att företaget vid det laget är konkursmässigt sluts nya avtal i företagets namn. Dessutom anställer man varandra genom ogiltiga anställningskontrakt.

Det går nästan att ta på desperationen hos alla inblandade, som alla på sitt sätt säkert har verksamhetens bästa för ögonen.

Men det blir fel. Väldigt fel.

Teatern har gått bra genom åren. Förra sommaren kom 12 000 besökare, rekordåret 2002 kom 30 000. Det är således ingen smal verksamhet som ingen är beredd att betala för, samtidigt är det en stor produktion med många anställda och därmed väldigt kostsam. Det är lätt att föreställa sig att antalet ideella arbetstimmar med råge överskrider det avlönade arbete som utförts genom åren.

Statens och kommunens bidrag har självklart varit en trygg grund att stå på men med tanke på den publika framgången borde företaget kunnat bygga upp en egen fungerande ekonomi. Klarar man inte av att sköta det administrativa i ett företag finns hjälp att få.

Det drama som spelats upp med anledning av att teatern nu hamnat i akut kris handlar mer om hur pengar och ansvar hanterats än att förutsättningar har förändrats. Det visar på en kaotisk verksamhet med dålig insyn under lång tid.

Dramat tar dock en oväntad vändning när kulturredaktören i denna tidning, Bengt Valentinsson, i en krönika analyserar vad det är som gått fel.

Hans slutsats blir nämligen inte att pengar i plastpåsar, olagliga avtal eller tömda konton har något med saken att göra. Nej, det är helt enkelt alliansregeringen som har orsakat Romateaterns fall.

Ridå.