Gotlands Allehanda rapporterade i tisdags att Burmeisterska huset är till salu för 14,2 miljoner kronor.
Det är inte så länge sedan huset var till salu förra gången. År 2005 såldes det av Gotlands kommun för 7,2 miljoner kronor. Om den nuvarande säljaren får ut det begärda priset har alltså värdestegringen varit närmare etthundra procent på ett halvt decennium. Inte illa. Eller rättare sagt: väldigt illa.
Problemet är naturligtvis inte att människor och företag gör extremt lyckosamma investeringar. I normalfallet gagnar det inte enbart dem själva, utan även alla oss andra. Entreprenören Niklas Zennströms investeringar i IP-telefoni gjorde honom till mångmiljardär, samtidigt som vi andra tack vare hans företag Skype fick möjligheten att ringa kostnadsfritt via våra datorer.
Så ser normaltillståndet för marknadsekonomin ut; lyckosamma affärer är vinna-vinnasituationer. Burmeister är dock en affär av ett helt annat slag.
Kommunstyrelsen sålde huset i oktober 2005 till en på förhand utsedd köpare till ett pris som sannolikt kraftigt avvek från det då rådande värdet.
Beslutet i kommunstyrelsen var inte enigt. Alliansen begärde återremiss, med krav på en öppen försäljning där vem som helst skulle få lägga anbud.
Så blev det inte. Då som nu var kommunstyrelseordföranden socialdemokrat och han röstade igenom en riktad försäljning till en på förhand utsedd vinnare.
Burmeisteraffären är på intet sätt unik. Så här har Gotlands kommun gjort många gånger. Kommunen har sålt fastigheter till underpris till sina favoriter.
Motivet har varit att man har hoppats att just denne köpare ska bedriva verksamhet som på ett eller annat sätt gagnar Gotland.
Att de potentiella köpare som inte ens getts chansen att delta i en budgivning möjligen också hade haft något att bidra till Gotland tycks inte ha förespeglat beslutsfattarna.
Häri ryms den viktigaste skillnaden i den näringspolitik som Gotlands kommun eller numera Region Gotland driver jämfört med riksdagen och regeringen. Region Gotland å sin sida säljer offentlig egendom till underpriser och betalar därtill ofta ut stöd till företag i hopp om att dessa ska främja utvecklingen på Gotland.
Region Gotlands näringslivsenhet ägnar stor möda åt att betala ut bidragspengar till projekt som tjänstemännen och politikerna har ett särskilt gott öga till.
Riksdagen och regeringen å sin sida nöjer sig däremot oftast med att skapa goda grundläggande villkor för företagande.
Skillnaden i resultat är uppenbar. Tack vare riksdagens och regeringens agerande går Sverige som tåget, om ett anakronistiskt talesätt tillåtes. Sveriges tillväxt är för närvarande 6,9 procent, den högsta sedan 1964. Sverige är världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi enligt World Economic Forum. Sverige är världens tredje bästa land att leva i enligt Newsweek.
När den i normala fall knastertorra organisationen OECD i onsdags skulle sammanfatta sin rapport om Sverige blev det med orden:
"Svensk ekonomi är stark som Pippi Långstrump".
En inte så liten del av den framgångssagan handlar om att säga nej. Nej till att avyttra offentlig egendom till underpris. Nej till subventioner. Annars förpassar man sina medborgare till ett samhälle med låg ekonomisk tillväxt och lågt välstånd.
Om jag tvingas välja känns det trots allt skönt att förhållandet inte är det omvända - att Fredrik Reinfeldt (M) vore kommunstyrelseordförande och Åke Svensson (S) statsminister.