Rivna kojor gör leken hemlös
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är en barndom jag önskar att alla fick uppleva. Och jag vet inte säkert, men jag har på känn, att många barn på Gotland än i dag får en liknande uppväxt. En där man får stort utlopp för egna initiativ och där inte allt är tillrättalagt av ängsliga vuxna.
Men utrymmet för barnen krymper. En debattartikel i Dagens Nyheter i går, av tre experter på pedagogiska lekmiljöer, tecknar en tråkig bild. En bild av ett Sverige där de vuxna river de kojor som barnen själva har byggt därför att de inte följer Plan- och bygglagen. En där barnens lekmiljöer skall vara "produktcertiferade" och bedömda som säkra i enlighet med gemensamma Europastandarder. Och att den fysiska aktiviteten bland barnen har minskat markant beror inte främst på för lite gymnastik i skolan. Är det något som ökar så är det idrott i organiserade former. Däremot går, kutar och cyklar barnen mindre än förr. De är inte ute och lever rövare. Föräldrarna ger dem skjuts till "träningen".
Som ett positivt exempel på hur kommuner kan göra vardagen mindre inrutad och förutsägbar tar skribenterna upp Malmö kommun. "I Malmö planeras cykelbanor med gupp för mer händelserik cykelfärd." Själv finner jag detta försök att introducera lite lekfullhet i den kommunala omsorgen om medborgarna en smula rörande. Men man har åtminstone insett att det finns ett problem.
Världen har förändrats oerhört snabbt bara sedan jag var liten. Barn har i dag tillgång till mycket som min generation saknade. Vi hade Kalle Anka på tv en gång om året. De har en ändlös tillgång till tecknad film. De har datorer, mobiltelefoner, tv-spel och tillgång till media på ett sätt som ger dem oerhörda möjligheter att ta reda på vad som pågår i världen runt omkring dem. Men samtidigt växer många av dem upp i en kontrollerande och passiviserande vardag, där man alltid har en "fritidsledare" (kommunens eller familjens), och när detta saknas så "finns det ingenting att göra".
Jag tillhör inte dem som tror att civilisationen kommer att upphöra med "dagens ungdom". Men den skulle må bra av lite fler skrubbade knän.