Regeringens vårbudget visar att den gett upp kampen mot arbetslösheten. Inga åtgärder finns för att sätta fart på konjunkturen. Därmed fortsätter regeringen att som man gjort sedan 2006 enbart syssla med långsiktiga åtgärder och att omfördela inkomster mellan olika grupper i samhället. Alla vet vilka som gynnas och missgynnas.
Regeringen införde inga tidsbegränsade åtgärder för att dämpa konjunkturen. Tvärtom har man sedan 2006 försämrat skyddsnätet för de arbetslösa, vilket fördjupade nedgången 2008-2009.
Kronans fall räddningen
Att vår ekonomi i dag inte är värre ute, beror på att Riksbanken med penningpolitik stimulerat ekonomin. Att kronan föll under den djupaste krisen och därmed räddade tiotusentals jobb, att facken skapade en ny typ av jobbräddningsavtal och att kinesiskt sug efter våra mineraler stimulerade hela landsdelar.
Nu fortsätter passiviteten och regeringen Borg /Reinfeldt har igen hävdat att det är Riksbanken som ska klara jobben och företagen.
Riksbanker har en rad medel att dämpa konjunktursvängningar om bara viljan finns. Men problemet är om denna vilja verkligen finns. Penningpolitik som är Riksbankers uppgift är ingen vetenskap eller något som man med matematiska modeller enkelt kan bestämma.
I stället är den svenska penningpolitiken bestämd av hur de sex i direktionen, för de flesta svenskar säkert helt okända personer, tror att ekonomin utvecklas. Men framför allt av vilka värderingar av arbetslöshet kontra inflation dessa sex utvalda personligen har. Internationellt sett brukar man benämna de som ser risken för arbetslöshet som allvarligast och därför i osäkra lägen föredrar låga räntor för duvor, medan de som ser inflation som ett större hot kallas hökar. Hökarna väljer högre räntor och mera åtstramning och högre arbetslöshet.
I USA dominerar i dag duvorna och via expansiv penningpolitik kryper ekonomin upp ur sitt bottenlösa hål. I Sverige eftersträvade de politiker som tillsätter de sex ansvariga i Riksbanken länge en rimlig balans mellan duvor och hökar. Men trots det dominerade i många år hökarna och det svenska ränteläget blev alldeles för högt, vilket ledde till att tusentals fler blev arbetslösa.
Hökar ökar arbetslösheten
Sedan hösten 2008 har penningpolitiken blivit mycket mer balanserad och tvingasts kompensera för regeringens passivitet. Banken har haft en hygglig balans mellan duvor och hökar.
Denna balans är nu bruten. Alliansregeringens ombud i fullmäktige som tillsätter direktörerna valde att i höstas utnämna två hökar när två platser blev lediga.
Därmed är balansen mellan duvor och hökar bruten och Riksbanken har i all tysthet blivit ett höknäste med majoritet för höga räntor och att mindre vikt läggs vid låg arbetslöshet. I år har ränteläget sänkts men det borde ha sänkts än mer eftersom den ekonomiska krisen i Europa är så djup. Men de två nya hökarna i ledningen motsätter sig detta och därmed får vi ett högre ränteläge än vad den höga arbetslösheten och låga inflationen motiverar. Därför blir arbetslösheten högre än vad den skulle ha varit om Riksbanken fortsatt att sänka räntan.
Finansministern tvår sina teflonhänder och säger att Riksbanken är fristående och inte får påverkas. Men det är finansminister Borg som, via sina partikamrater, bestämt vilka som nu ska bestämma i Riksbanken och han har satt sin tidigare närmaste medarbetare som en av hökarna. Riksbanken har därmed sannolikt aldrig på snart 20 år stått så nära finansdepartementet, vilket knappast tyder på oberoende.
Regeringen utnämner
Att valet till de sex kanske viktigaste posterna i svensk ekonomi sker i tysthet och nu verkar komma att avspegla det politiska majoritetsläget är synnerligen illavarslande.
Vi är på väg mot det system som gäller för den amerikanska Högsta domstolen där ledamöternas hälsoläge och den politiska majoriteten bestämmer. Inte kompetensen. Där avgöra nu om 30 miljoner amerikaner ska få rätt till allmän sjukvård.
Riksbanken kan i Sverige genom sina åtgärder köra över effekten av fackliga avtal och hindra en regering att bekämpa arbetslösheten.
Då måste också Riksbankens ledning ha långt karantänsavstånd till finansdepartementet och inte företräda särintressen. Med den sammansättning som Riksbankens ledning nu fått, är risken uppenbar att vi inte på åratal kommer att få se sakligt motiverade räntesänkningar, men tyvärr istället fortsatt massarbetslöshet.