Vill verkligen Riksantikvarieämbetet att markägare och andra som hittar fornfynd ska anmäla det? Skulle ämbetet rent av föredra att exempelvis silvermynt smusslas in på den illegala marknaden, så att ämbetet slipper den mödosamma hanteringen?
Det måste man fråga sig efter gårdagens artikel i GA, om hur Bengt Jakobson nu efter åtta års väntan får ersättning för bara en liten del av alla de fynd han gjort på sina marker. Ersättningen för resten? Ja, väntans tider bara tickar vidare.
De flesta av oss vill ju följa lagar och regler. Och det är ju inte så dumt när de goda intentionerna stärks av en skälig ersättning för dem som anmäler fornfynd istället för att behålla dem för sig själva.
Men det är ju inte så roligt när man känner att ens egen hederlighet utnyttjas till bristningsgränsen av de myndigheter som ska förvalta de fynd som man har gjort.
Svenskarna har ett förhållandevis stort förtroende för myndigheterna. Det beror på att våra byråkratier – vad vi än anser om dem – faktiskt är ganska effektiva jämfört med andra länders.
Detta förtroendefyllda förhållande är mycket värt. Förtroende är grundläggande för ett välfungerande, tryggt och rättvist samhälle.
Men när myndigheter agerar som Rättsantikvarieämbetet har gjort i det här fallet så föder det misstro. Och misstron gör i sin tur att människor blir mer benägna att avundsjukt och egenmäktigt bevaka sina egna intressen. Tror man inte på att man inom skälig tid ska få skälig ersättning för silver som man hittar på sin egen mark – om myndigheten inte tycks bry sig om fyndet eller ersättningen – ja, då ligger det ju tyvärr nära till hands att hitta en annan, snabbare och säkrare avsättning för det man har hittat.
Det må vara så att det inte finns någon maxtid inom kulturminneslagstiftningen. Men om Riksantikvarieämbetet vill vårda fornminnena och ämbetets egna intressen – ja, då gör man bäst i att även se till att vårda upphittarnas intressen.