Rikedom är inte enbart relativ

Politik2007-12-05 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hur rika är de rika? Enligt Statistiska Centralbyrån äger den rikaste procenten av svenskarna cirka 19 procent av de privata förmögenheterna. Men det är ju inte hela sanningen. Pengar är rörliga. Svenskar har tillgångar i utlandet.

I går skrev Dagens Nyheter om nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. De har försökt skatta hur det blir om man inkluderar utlandsägandet. De har räknat på två olika sätt. En av deras metoder säger att den rikaste procenten av svenskarna i själva verket äger 32 procent av förmögenheterna. I den andra beräkningen, där de inkluderar sådana företagare som Ingvar Kamprad och familjen Rausing (som inte är bosatta i Sverige och där bolaget inte är svenskregistrerat), äger den rikaste procent 42 procent av privatförmögenheterna.

Då sådana utlandssvenskar som Kamprad och Rausings kan sägas ha flyttat ut av skatteskäl så tycker jag att det faktiskt är rimligt att inkludera dem. Så att den rikaste hundradelen har 42 procent av den totala svenska privatförmögenheten kan jämföras med sisådär 34 procent i USA.

Är det här dåliga nyheter? Det beror på hur man ser det. Ingen svensk har blivit fattigare i Roines och Waldenströms beräkning. De rika visade sig i verkligheten vara ännu rikare, men det drabbar ju varken dig eller mig. Förutom att vi drabbas av avund. Ur den vinkeln kan det räknas som en god nyhet.
En annan positiv synvinkel är att alliansen avskaffat förmögenhetsskatten. Även socialdemokraterna visste att den var skadlig, men kunde av politiska skäl inte avveckla den. Nu när den är borta kan en del av alla de miljarder som flyttat ut ur landet flytta "hem" igen. Det är positivt för utvecklingsmöjligheterna i Sverige.

Men är det inte ett problem att förmögenhetsfördelningen är så ojämn i Sverige? Jo, men problemet är inte främst att få har mycket, utan att så många har så lite. Många svenskar har inget sparkapital alls. Havererar kylen eller villapannan, så har de inte pengar för att byta eller reparera. På stan kan man märka tydlig skillnad på lönehelg och helgen före lönehelg.

Det är ett frihetsproblem. Den som har ett sparkapital kan be chefen att dra. Han kan köpa sin bostad. Hon kan starta ett företag. Och tillsammans kan de slippa månatliga gräl om pengar.
Men den som inget har är fast. Fast på ett jobb han inte vill ha. Fast i lönearbete, men med idéer som aldrig realiseras. Fast i en hyresrätt där bara hyran, och aldrig värdet, går upp.

Att ta sig ur den situationen är ett gemensamt ansvar för stat och individ. I en globaliserad värld har kapitalet blivit svårt att beskatta. Då måste staten minska beskattningen även på vanliga löntagare. Och vanliga löntagare måste se sparande som en investering i en bättre framtid.