Sedan den senaste Pisa-rapporten presenterades, med den milt uttryckt deprimerande statistiken över hur illa den svenska skolan faktiskt blivit, har förbättringsförslagen haglat. Alla partier har dragit ut på skoldebattens slagfält för att föra fram sina unika lösningar som ska få skolan på fötter igen. Det är inte längre endast Folkpartiet och Socialdemokraterna som bedriver skyttegravskrig om flumskolan.
Ett problem som framkommer tydligt i debatten är att respektive debattör levererar förslag som var för sig är otillräckliga. Att ge mer pengar till skolan, höja lärarlönerna eller bilda mindre klasser är bra men inte tillräckliga lösningar på problemet. Sådana reformer kan naturligtvis bidra med en positiv effekt, men skolans negativa utveckling har inte endast berott på att ett par viktiga grundstenar brustit, utan är en följd av samhällets – och inte minst familjens – utveckling.
Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman frågade sig i en ledarartikel (27/2) om lärarna verkligen använder sig av de disciplinära befogenheter som utbildningsminister Jan Björklund (FP) varit så mån om att ge dem. Hon verkar aningen misstänksam och frågar sig om de över huvud taget har något intresse av dessa möjligheter. I måndags besvarade gymnasieläraren Marita Johansson ledarartikeln på SvD Brännpunkt. Enligt henne är det inte utökade disciplineringsmöjligheter som skolan behöver, utan en förändrad attityd till kunskap och inlärning.
Det hon beskriver är förståeligt; bara för att lärarna har fått utökade befogenheter betyder det inte automatiskt att de åtnjuter större respekt av tonåringarna i skolbänkarna. När läraren har tagit i med hårdhandskarna och bråket lagt sig, tar det tid för såväl eleverna som läraren att komma igång med undervisningen igen. I många skolor är detta en daglig kamp.
Vad finns det då för möjligheter? Ska lärarna varje år fromt hoppas att nästa års elever är lugna och snälla som lamm? Nej, det kommer naturligtvis inte att hända och problemet lär kvarstå. Förr i tiden åtnjöt lärarna mer respekt – och hade också en högre samhällsställning. Denna ställning var naturligtvis självklar i vuxenvärlden, men säkert inte på samma sätt hos barnen. De visste dock att visa läraren tillbörlig respekt, vilket de lärde sig i familjen. Men i en tid då många barn inte ens respekterar sina egna föräldrar, för att inte tala om andra vuxna, är det inte särskilt märkligt att lärarna blir enkla offer, för de kommer ju ändå inte att vidta några åtgärder.
Högre lärarlöner, karriärtjänster och en seriöst menad återgång till kunskapsskolan är avgörande steg mot framtidens svenska skola. Men respekten för läraren är avgörande och måste börja i familjen; där är varken lärarlönen eller utbildningen det avgörande.
Läraren måste kunna ägna sin tid åt undervisning, inte uppfostran.