Renovera rättsstaten!
Foto: Tobias Wallström
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har faktiskt sett ett medborgargarde födas på hyggligt nära håll. Det var i Ryd i Småland på 90-talet. Polisstationen var nedlagd. Utryckningstiden från närmaste station var lång. Människorna kände sig övergivna av rättsstaten. De kände att de behövde skydda sig själva, och sin egendom.
När man upplever att rättsstaten inte fungerar, vem finns det då att ställa till svars för förhållandena här på Gotland?
Vem bär till exempel ansvaret om man inte tycker att polisen arbetar tillräckligt effektivt, att den inte löser eller förhindrar tillräckligt många brott? Vem kan man ställa mot väggen om polisen inte är tillräckligt närvarande i samhället?
Är det polisstyrelsen och de lokala politiker som sitter där? Polisstyrelsen har inte mycket makt. Och den verkar inte vilja ha det heller. När förhållandena på Bingeby debatterades i våras så ville kommunalrådet Gustaf Hoffstedt (m) att den regionala polisstyrelsen skulle få ökade befogenheter och mer inflytande. Det ville styrelsens ordförande Curt Broberg (c) inte ha.
Den som har makt bär också ansvar. Och den som är maktlös är också ansvarslös.
Polisen förstatligades 1965. Sedan dess är ansvaret förlagt någonstans långt borta. Länspolismästaren bär en del av det. Men här på Gotland är det ju nu så ordnat att länspolismästaren har Gotland som ett litet biansvar, bredvid huvuduppgiften att vara länspolismästare i Stockholm. Fjärrstyrning.
Men mycket av ansvaret är otydligare fördelat. Långt från verksamheten på Gotland, eller i andra kommuner, sitter rikspolischefen. Justitieministern. Statsministern. Riksdagen. De avgör länspolismästarens villkor och resurser. Men inte går det att utkräva ansvar för gotländska förhållanden av dessa personer. De befinner sig för långt bort och för högt upp.
Är den statliga polisen åtminstone effektiv? Tja, svaret är väl på sätt och vis ja, eftersom Sverige har betydligt färre poliser än den genomsnittliga EU-nationen. Men den svenska polisen klarar också upp förhållandevis få brott. Det är många brott som skrivs av och många gärningsmän som aldrig hittas. Och långt från beslutsfattarna är polistationerna stängda, och den personal som inte är kontoriserad glider runt i sina bilar eller har lagt sig i försåt för att fånga fartsyndare.
Rättsstaten tillhör själva kärnan i det offentliga uppdraget. Det är grunden för ett civiliserat och välmående samhälle. Rämnar rättsstaten så rämnar allting annat.
Där är vi inte än. Även om våldsbrotten har ökat. Även om ungdomar kan halka långt in på brottets bana utan att det får verkliga konsekvenser. Även om polisen nedprioriterat vardagsbrotten så lågt att polisanmälningar ofta görs mest av försäkringsskäl. Men något måste göras för att återupprätta tron på rättsstaten. Även om rättsstaten inte rämnat så är förtroendet skakat.
Det har också statsminister Fredrik Reinfeldt insett. Vid hans årliga jultal så var det just brottsligheten och rättsstaten som dominerade.
Reinfeldt talade om att regeringen skall säkra ökningen av antalet poliser och skärpa straffen för våldsbrott. Dessutom skall man ta krafttag mot den organiserade brottsligheten. Och ungdomsbrottsligheten skall prioriteras.
Det är bra. Men moderaterna (och därmed regeringen) fokuserar i alltför hög grad på antalet poliser. Ännu viktigare är egentligen att få ordning på hur polisen arbetar i dag. Annars är det inte säkert att vi får ut så mycket mer av kåren, även om den växer.
För att bekämpa exempelvis den organiserade brottsligheten krävs större kompetens på nationell nivå. Men över det dagliga lokala polisarbetet måste vi få lokalt inflytande. Då läggs polisstationerna inte ner.