Inte bara Centerpartiet håller på att revidera de dokument som politiken ska utgå från. Socialdemokraterna håller också på att skriva om sitt partiprogram och i tidningen Aktuellt i Politiken framgår det att det finns väldigt många synpunkter på programmet som varit ute på remiss i distrikten.
Till exempel efterlyser så gott som alla distrikt att det gröna perspektivet ska bli tydligare och starkare. Man vill också mer markera mot främlingsfientlighet och ha starkare skrivningar om integrationspolitiken.
Socialdemokraterna i Stockholm vill inte ens anta programmet vid kongressen i april, de vill skjuta på det till nästa kongress.
Betyder detta att Socialdemokraterna är djupt splittrade, har interna konflikter och att distriktet i Stockholm planerar ett uppror för att slippa anta programmet?
Självklart inte.
Det är så här politiska partier arbetar.
Skillnaden verkar vara att där Centerpartiet tagit höjd, varit nästan överdrivet visionära, där har Socialdemokraterna valt att lägga ribban lägre.
Båda sätten är självklart gångbara och kan var och en på sitt sätt bygga för en debatt bland medlemmarna för att få fram ett program som är väl förankrat och genomarbetat.
Att det inte är någon offentlig debatt om Socialdemokraternas programarbete beror självklart just på bristen på anmärkningsvärda förslag. Trots att många distrikt är kritiska och till och med vill skjuta upp beslutet har medierna inte hittat nån dramaturgi värd att bygga nyheter på.
Traditionellt politiskt arbete är oftast inte något som leder till rubriker så Centerpartiet borde vara glada och nöjda med uppmärksamheten. Men att förvänta sig att medierna ska vara lika på hugget att berätta om det färdiga idéprogrammet är nog att önska för mycket.
Däremot lär stämman i mars ha full mediebevakning, något man behöver både förbereda sig för och använda. Att Centerpartiet är just nu landets mest intressanta och spännande parti, oavsett vad man tycker om förslaget till idéprogram, är något man måste ta tillvara.
Inte minst blir det ett eldprov för partiledaren Annie Lööf och partistyrelsen som nu ska behandla det yviga förslaget och få ner det till hanterbara konkreta förslag, utan att ta bort de grundläggande värderingarna som formats i den öppna processen.
Även om kritiken inom partiet blåsts upp av medierna så finns det en stor oro ute i landet över de våghalsiga visionerna. Detta måste tas på allvar, så klart. Men jag hoppas ändå att man inte vattnar ur visionerna alltför mycket.
En vision tycker jag däremot att man kan stryka direkt och det är talet om att byta skolplikten mot en läroplikt. Här har man glömt barnperspektivet och den svenska skolplikten är något värt att bygga vidare på, inte montera ner.