Religionen är inte ett gift
Foto: Susan Walsh
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Från att tidigare ha varit en stabil demokratisk väljargrupp har katolikerna i USA blivit mer rörliga och, enligt vissa bedömare, de som kanske främst bidrog till att avgöra det senaste presidentvalet till George W Bushs fördel. Varför ingen kandidat, republikan som demokrat, i årets valrörelse kan bortse från katolska kyrkans medlemmar.
Den omfattande invandringen från Mexico och övriga Latinamerika bidrar till att det redan stora antalet katoliker i USA växer kraftigt. Någonting som gör att det amerikanska samhället i en allt högre utsträckning präglas av katolicismen. Det är en välbehövlig motvikt till den evangeliska kristendom som på kort tid har brett ut sig i Amerika och utvecklats i en extrem riktning.
Påvens statsbesök har skapat stor uppmärksamhet i medierna, och många är nyfikna på vad Benedictus har att säga om världspolitiken, inte minst det katastrofala läget i Irak. Det visar att ett stort antal människor fortfarande anser att religionen, och religiösa ledare, trots pedofilskandalerna som på senare år har skakat katolska kyrkan, inte spelat ut sin roll som en helande och tröstande kraft. Tvärt emot vad nyateismens röster menar är religionen ingenting som "förgiftar allt", vilket författaren Christopher Hitchens har skrivit, utan fortfarande något som kan skänka hopp åt människor i svåra tider.
Men en påve kan också göra mer än så. Exempelvis bidrog Johannes Paulus II konkret till att de människor som levde under kommunismen i Östeuropa till sist reste sig mot sina herrar och slog ner murarna mot omvärlden. Faktum är att han spelade en minst lika viktig roll som Ronald Reagan och Margaret Thatcher för att det kalla kriget fick ett slut. Och ett fredligt sådant, därtill.
På samma sätt har Benedictus manat till strid mot moderna tiders hot. Det handlar till exempel om värderelativismen som menar att allting är lika bra och att vi inte bör göra skillnad på förtryckande och fria samhällskulturer. Som ytterst ger spelutrymme åt sådana fenomen som islamistisk ideologi och terrorism.
Det ger argument för att man noga bör tänka sig för innan man, som just nu är på modet, skåpar ut religionen och dess företrädare som bakåtsträvande eller till och med något potentiellt farligt. Kanske finns det, som vissa hävdar, sådana inslag. Men som reaktionerna på påvens USA-besök illustrerar är det långtifrån hela bilden.