LIBERAL KOMMENTAR
Bankverksamhet bygger på förtroende. Om insättarna slutar lita på att banken kan betala tillbaka pengarna, skulle det inte dröja länge innan den tvingades stänga.
Men det handlar också om den mer vardagliga relationen till banken och det rimliga kravet att man känner förtroende i mötet med den man anförtror sin ekonomi till. Väldigt få svenska banker lever i dag upp till det kravet. Endast tre av tio bankkunder känner högt förtroende för bankbranschen, visar en undersökning från Svenskt Kvalitetsindex som presenterades häromdagen.
Bakom missnöjet finns saker som höga vinster i kombination med stängda kontor, borttagen kontanthantering och stundtals illa fungerande tekniska lösningar. Innan man blir nostalgisk och tror att lösningen alltid stavas fler kontor kan det dock vara värt att notera att två av de banker som har nöjdast kunder är kontorslösa nischbanker.
Sannolikt handlar förtroendekrisen snarare om en utbredd känsla av att bankerna inte längre finns till för sina kunder. Det spelar ingen roll om man står inför sitt livs största investering i en ny bostad eller om man som småföretagare vill expandera sin verksamhet, man blir först intressant för banken när de har en ny fantasifull finansiell produkt, ihopknåpad av 25-åringar med examen från Handelshögskolan i Stockholm, att sälja.
Det är knappast en bra grund att bygga en förtroendefull relation på.
Naturligtvis vilar ett stort ansvar på bankernas ledningar som måste se över sina verksamheter. Men det finns också en politisk dimension. Kanske är det dags att dela upp storbankerna, så att riskfylld placeringsverksamhet skiljs från bolån, sparkonton och företagskrediter. Och kanske är det, som Vänsterpartiet och flera centerpartister menar, dags att se över lagstiftningen så att det blir enklare att driva sparbanker med stark förankring i lokalsamhället.