KRÖNIKA
Det fanns en tid när man bemödade sig att inte komma för sent till bion så att man missade reklamen. Övriga tillvaron var fri från reklam i rörlig bild, det var något exklusivt, unikt och spännande.
I dag får man jobba ganska hårt för att värja sig mot reklamen som tränger sig in och på överallt via både text, ljud, film och sjukt irriterande hoppande annonser på webben.
Jag gillar dock reklam, särskilt smart reklam, däremot är jag svårt allergisk mot reklam som tränger sig på, spelar på unkna värderingar eller som bara är ointelligent.
Reklamen är också en förutsättning för den produkt du just håller i handen, oavsett om du läser via nätet eller pappret. Journalistiken finansieras till stor del av annonsintäkter. Så förutom att reklamen informerar dig om olika varor och tjänster fyller den en viktig samhällsfunktion som intäktskälla i medieföretagen.
Däremot ska det klart framgå vad som är reklam och vad som är en redaktionell produkt.
Ett debattinlägg skrivet av komikern och programledaren Mia Skäringer syntes överallt i sociala medier för några dagar sedan. Det publicerades i Aftonbladet och Mia skrev där hur trött hon var på hälsohetsen och alla dieter. Senare visade det sig att Skäringer är anlitad av Proviva och deras kampanjformuleringar var direkt överförda som Mia Skäringers egna ord.
Som sagt problemet är inte att hon gör reklam, problemet är att det inte framgår att det är reklam.
Sydsvenskans kulturskribent Andreas Ekström formulerade huvudpoängen i detta dilemma (Resumé 11/3):
”... jag är så fruktansvärt trött på att det ska behöva ingå i min medborgerliga kompetens att avgöra vem som är köpt eller ej”.
Hade debattinlägget varit en del i en plan där sambandet till slut skulle framkomma hade det varit en annan sak, nu fanns det inte med i planen att Mia Skäringer egentligen hade som uppdrag att rikta intresset mot en hälsodryck. Planen var att läsaren skulle luras tro att orden var Mias egna, och som av en slump föra in tankarna på produkterna.
Resultatet när man blir avslöjad är knappast värt priset, folk hatar att bli lurade och konsekvensen blir att många aldrig kommer att köpa något av företaget i fråga.
Det här blir tyvärr mer och mer vanligt och en annan del på samma gren är ”native advertising”, en webbannons utformad som redaktionellt innehåll som ska smälta in i det redaktionella sammanhanget och inte signalera ”reklam”.
Det kan till exempel vara en länk till extramaterial som erbjuds när man läser en artikel om ett särskilt ämne. Även om tanken är att man inte ska märka att man klickat vidare till reklam ska avsändaren framgå.
Modern och smart marknadsföring säger säkert vissa, manipulering och urvattning av trovärdighet säger jag.
Återigen: det är inget fel med reklam men försök inte kamouflera den för att luras.
David Lindvall, SSU, blir inte klok på Centerpartiet skriver han på Gotlands Folkbad. Som om han haft skymten av en ambition att ta reda på vad partiet står för istället för att uppfylla order från Sveavägen 68.
Trevlig helg (och låt oss hålla tummarna att väderprognoserna om snö och kyla visar sig vara fel).