Spelsajten Kotaku berättar hur en kinesisk man plågades av att hans 23-årige son spelade virtuella rollspel istället för att söka jobb. Hans försök att göra något åt situationen var något oortodoxt – och ganska extremt. Fadern anlitade andra spelare för att döda sonens avatar (hans figur i spelet) varje gång sonen steg in i den virtuella overkligheten.
Att försöka krossa avkommans elektroniska dagdrömmar är en tämligen extrem version av arbetslinjen.
Men även den svenska regeringens version av arbetslinjen tenderar alltför ofta att bortse från att medborgarna är vuxna människor som kan ha andra önskningar och kan göra andra prioriteringar än pappa staten önskar.
Det är till exempel inte alltid så att sänkt skatt och ökad nettoinkomst får folk att arbeta mer. Ibland väljer de istället att arbeta mindre. De använder sitt ökade handlingsutrymme till något som inte har med lönearbete att skaffa.
Det blir absurt när detta framställs som ett problem. Arbete skapar mycket gott. Men det är ju det goda som är syftet. Och då måste väl ändå statsmakten acceptera att människor som försörjer sig själva kan välja att avstå ytterligare inkomster för något annat som är viktigare för dem.
Arbetslinjen har inte spelat ut sin roll. Det behöver man bara snegla på arbetslöshetsstatistiken för att konstatera. Och jag tror verkligen att många väljare fortfarande uppskattar hur den borgerliga regeringen fokuserat på arbetets välståndsskapande betydelse.
Men jag tycker att alliansen ändå riskerar att uppfattas som att den inte värderar hela människan, utan reducerar den till en produktionsfaktor. Fokus på arbetslinjen får inte urarta i tunnelseende.