Minns ni sexårige Emil i Täby som hoppade upp i famnen på statsminister Fredrik Reinfeldt? Några dagar före valet skrev Expressen om pojken som hade statsministern som idol. Han älskar, förklarade mamman, att höra Reinfeldt tala, och förstår vad han säger.
Väldigt gulligt förstås. Och Expressen har följt upp med fler hjärtnypande historier om den Mäktige mannen som bryr sig om också de allra minsta: I oktober rapporterades om en borttappad nallebjörn som självaste statsministern ska ha engagerat sig i. Nallen hittade till slut hem till sin ägare. Gulligt värre. Häromveckan berättade Expressens Göteborgsupplaga om elvaåriga Cornelia som skrivit brev till statsministern och föreslagit pant på batterier. Reinfeldt svarade, ett positivt och uppmuntrande brev, och Cornelia blev förstås överförtjust.
På måndagen hakade Dagens Nyheter på trenden och publicerade en artikel om hur statsministern svarar på brev från en pojke som tycker att misstänkta bör placeras i häkte, i syfte att skrämma upp dem lite. Reinfeldt ska ha svarat, återigen uppmuntrande, men med redogörelser för vissa av rättsstatens grundläggande principer. Även pojkens syster ska ha korresponderat med statsministern.
Vad är det här för slags journalistik?
Fredrik Reinfeldt och hans parhäst, finansminister Anders Borg får i princip bara positivt medieutrymme. I början av december medverkade Reinfeldt i tv-programmet Hellenius hörna, där han framstod som en riktigt rolig kille med en god portion självironi. Strax före jul porträtterades finansminister Anders Borg i Dagens Nyheters helgbilaga. Artikeln var skriven i oförtäckt beundran och förundran inför vår sanslöst fokuserade, vältränade och internationellt hyllade finansminister.
Att medierna favoriserar makten och lätt får problem med den kritiska granskningen av sittande regering, är inget nytt fenomen. Åtskilliga borgerliga politiker tyckte nog att medierapporteringen för en del år sedan lutade alltför mycket till socialdemokratins fördel.
Alla artiklar och intervjuer måste inte vara stenhårt granskande. Det är inte fel att göra trevliga porträtt eller berätta anekdoter av typen "statsministerns brevvänner". Det är när saklig granskning saknas, som gullighets- och hyllningsrapporteringen oroar och ger en fadd smak i munnen.
Statsråden är förstås inte fridlysta i det svenska medielandskapet. Tobias Billström, Carl Bildt, Beatrice Ask och Gunilla Carlsson är exempel på ministrar som rätt ofta får kritiska frågor och omskrivs med viss misstänksamhet. Men Borg och Reinfeldt verkar närmast oantastbara.
En förklaring skulle kunna vara att i tider av ekonomisk turbulens sätter människor sitt hopp till experter. Och det är just så Reinfeldt och Borg gärna framställer sig: hårt arbetande pragmatiker med verktygslådan full av nationalekonomiskt beprövad politik. Och när den ene så beröms av internationell press, och den andra tar sig tid att skriva brev till de allra yngsta medborgarna - ja då går visst en del redaktioner i spinn.