Det går inte att klaga på regionens (och Rederi AB Gotlands) tålamod angående olika planer och visioner för Kappelshamns hamn.
Flera gånger har en redan beslutad försäljning stoppats för att andra aktörer ska kunna fullfölja sina planer.
Förutom att det är väldigt roligt att entreprenörerna bakom det nu aktuella miljardprojektet heter Tom och Jerry i förnamn är det lätt att ha sympati för tekniska nämndens och samhällsbyggnadsförvaltningens lågmälda skepsis till projektet.
Kanske är vi lite för luttrade gällande storslagna projekt. ReCulture. Naturfarma. Gotland Zero Emission. Deltawind. Miljöbilsfabriken. Jag har full förståelse för regionens skepsis.
Ändå kan jag inte, precis som säkert även Tommy Gardell och Bertil Klintbom, låta bli att hoppas att kanske, kanske, blir det verkstad den här gången.
Den lokala intressegruppen för Kappels-
hamns utveckling har jobbat hårt för att hitta en annan lösning än att använda hamnen som "parkeringsplats" för rederiets fartyg.
Kanske har man också fört dialog med Gotlandsbolaget om att kombinera rederiets behov av hamnen med den lokala utvecklingen. Jag hoppas åtminstone det.
Utåt sett har utvecklingsgruppen mest hörts av när de i hårda ordalag kritiserat regionens agerande. Jag blev heller aldrig klok på vad det var för planer de behövde mer tid att utveckla när försäljningen sköts upp första gången.
Jag är helt övertygad om att man hade goda och spännande visioner för hamnen men för att nå framgång är den utåtriktade dialogen viktig. För att förankra sitt arbete och skapa tillit hos både makthavare och allmänhet att det ska bli framgångsrikt.
Samma utmaning har nu Jerry Hagberg och Tom Löwgren.
Något som gör att regionen behåller sin skepsis är sannolikt att de, vad jag förstår erfarna affärsmännen, inte har några dokument eller finansieringsmodeller, utan bara muntliga utsagor om sina planer.
Om planerna går i stöpet är det dock knappast regionens ovilja att avvakta som är skulden.