Partiernas företrädare får möjlighet att berätta var de står i brottsfrågan i dagens GA. Det är inte helt lätt att förstå var de står, ens när de har berättat det. Speciellt Socialdemokraterna verkar söka en plats utanför tid och rum. Andra är tydligare. Centerpartiet och Miljöpartiet befinner sig längst ut på kanterna. Och så har det varit under hela förloppet.
Region Gotland har aldrig haft beslutanderätt om Nordkalks nya kalkbrott i Bunge. Regionen har fått yttra sig om planerna, som en remissinstans. Därigenom har man haft inflytande. Men den verkliga makten har legat i andra händer.
Hur har Region Gotland använt sitt inflytande? Tja, för båda sidor i konflikten. För och emot brottet. Beroende på vem som har fått tag i frågan.
Regionens politiska företrädare har aldrig satt sig ner och manglat fram en gemensam linje. Det blev väldigt tydligt under förra mandatperioden, under Nordkalks första resa genom rättssystemet. Miljö- och hälsoskyddsnämnden, och dess ordförande Mats-Ola Rödén (Fp), sade då nej till kalkbrottet. Av omsorg om vattnet.
I kommunstyrelsen (som den hette på den tiden) var det andra politiker som höll i taktpinnen. Främst givetvis kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius. Så svaret till domstolen blev väldigt annorlunda. Ja till brytning, så länge Nordkalk kunde garantera vattenförsörjningen.
Så Region Gotland lyckades med konststycket att säga både nej och ja.
Samma schizofreni präglar dagens regionledning. Medan regionstyrelsens ordförande Åke Svensson (S) vill sitta still i båten och låta rättsprocessen ha sin gång så flöjtar miljö- och hälsoskyddsnämndens miljöpartistiska ordförande Harriet Lihnell iväg med ett illa förankrat överklagande till Högsta domstolen. Återigen kontrolleras frågan av den som råkar få tag i den, och det slutar med att Region Gotland tycker två saker samtidigt.
Oavsett vad man tycker om brottet så kan vi kanske enas om att det inte är helt lyckligt att Region Gotland lyckats minimera sitt inflytande i den här frågan.