Det är gott om pengar i Almedalen den här veckan. Men ute på Visborg knapras det på ramarna. På nyhetsplats kan du i dag läsa om hur Region Gotland maxar checkräkningskrediten varje månad. Ungefär som en slarver i tv-programmet Skuldfällan som maxat kreditkorten och knäar under räntekostnaderna.
Det är dyrt att ha dålig ekonomi. Hushåll utan resurser tvingas till dyra lösningar. De hyr bostaden och handlar på avbetalning.
Det är ungefär på samma sätt för en kommun. Det kostar ränta. Det kostar när man tvingas dra i nödbromsen i panik. Det kostar att avbryta projekt och sedan sparka igång dem igen när man tycker att man har pengar. Det kostar förtroende och anseende. Det kostar tid och oro. Och det kostar effektivitet i en organisation som plötsligt måste koncentrera sig mer på hur mycket man gör av med än det man ska producera.
Situationen har förvärrats med den rödgröna majoriteten. Det är som om alla nämnder tappat kostnadskontrollen samtidigt. Man gör låtsasbesparingar i budgeten, besparingar som upphör att existera när de verkliga resultaten ramlar in. Som när man avskaffade vårdnadsbidraget, budgeterade för en besparing och struntade i att kostnaderna för barnomsorgen skulle öka mycket mer.
Återkommunaliseringen av äldreboendet Pjäsen är ännu ett sådant kostnadsdrivande projekt som antagligen nollbudgeteras men får förödande konsekvenser.
Regionens intäkter ökar. Men inte lika snabbt som kostnaderna. Det finns ingen ursäkt för att år efter år glida längre och längre ner i röda siffror.
De som får hjälp ur skuldfällan tvingas avstå från sådant som det visar sig att de inte har råd med. De tvingas också upprätta ärliga budgetar och de tvingas att hålla sig till dem.
Utgifterna för extern kompetens är en av de poster som har skenat. Men att anlita en skuldsanerare vore kanske väl använda pengar.