Regeringens utnämningsmakt har granskats (SvD 21/11). Regeringen har sedan valet 2010 gett vart femte uppdrag till före detta politiker. En tolkning är att alliansregeringen i och med detta fortsätter med en politiserad utnämningsmakt som den tidigare varit starkt kritisk mot.
I sagans värld får hjälten prinsessan och halva kungariket. I politikens värld gällde regeringsmakten och hela utnämningsmakten. Det var något som framförallt regeringen Persson kritiserades för. Alltför många chefsstolar på myndigheter var reserverade för personer med socialdemokratisk partibok.
Det långa socialdemokratiska maktinnehavet låg som en blöt filt över utnämningarna. Vi levde i ett land där parti och stat stundom sammanblandades till oigenkännlighet.
I valet 2006 lovade allianspartierna reformering av regeringens utnämningsmakt. Så har också skett. Det har införts större öppenhet i ansökningsförfarandet med annonsering och tydlig kravprofil. Att fler personer än de som statsministern och regeringen känner till får en chans att söka jobben är en stor förbättring.
Under regeringen Reinfeldts första mandatperiod, 2006-2010, hade 17 procent av utnämnda generaldirektörer och landshövdingar någon form av politisk bakgrund. Under den nuvarande mandatperioden har det stigit till 22 procent.
Mot den andelen ska dock ställas regeringen Perssons utnämningspolitik där motsvarande siffra för mandatperioden 2002-2006 var 34 procent.
Att regeringen halverade antalet ex-politiker, 17 procent ned på bara en mandatperiod, måste betraktas som en smärre revolution inom svensk statsförvaltning. 22 procent är också en mycket låg siffra jämfört med tidigare.
Att ex-politiker och politiska tjänsteman går vidare till andra jobb i statens tjänst är inte fel. Politisk bakgrund är en merit. Det har heller aldrig varit meningen att det inte får förekomma. Problemet var att Regeringen Persson använde utnämningsmakten för att ge gamla partivänner toppjobb, belöna andra partier för god samverkan eller till och med att bli av med politiker som ansågs vara för jobbiga motståndare.
En del av den kritik som de borgerliga hade byggde tyvärr på en sorts självuppgivelse, en föreställning att de själva aldrig skulle komma till makten och få ansvara för utnämningar. Att ge bort en del av utnämningsmakten var hedervärt av alliansen. Men ibland behövs den för att skapa naturliga karriärvägar för dugliga politiker.
Eftersom vi inte har ministerstyre i Sverige har regeringen en möjlighet att kontrollera myndigheternas arbete vid sidan av regleringsbrev även genom att kontrollera utnämningarna av generaldirektörer, landshövdingar och ambassadörer.
Alternativet är att förändra svensk förvaltningstradition från grunden med mandatperiodbegränsade utnämningar eller utfrågningar och godkännande i riksdagen.
Långa maktinnehav har en tendens att korrumpera. Därför är det bra att alliansregeringen har gjort vad den kan för att en korrumperad utnämningsmakt inte blir en blocköverskridande företeelse.