LEDARE
Erica Wallberg berättade i Expressen om sin stressade tillvaro som anställd inom hemtjänsten i Österåker. Efter det kallades hon in till sina chefer och fick sluta med omedelbar verkan.
Nej, det var inte ett privat hemtjänstföretag utan en kommunal verksamhet.
I en artikel i Kommunalarbetaren berättar Erica Wallberg om det som hänt och tidningen har även lyssnat på en ljudinspelning där det tydligt hörs att chefen ifrågasätter att hon pratat med medier och att hon inte kommer att få fortsatt jobb hos dem (hon jobbade som timvikarie) på grund av detta.
Kommunens andra chefer tillbakavisar detta, trots ljudinspelningen, och säger att de kommit överens om att Erica inte skulle komma tillbaka eftersom hon upplever arbetet så stressigt.
Fackförbundet Kommunal riktar föga förvånande sin kritik mot regeringen och självklart handlar mycket om att resurserna till äldreomsorgen är alldeles för snävt tilltagna.
Men om en anställd inte har tid att äta lunch, om tiderna för att transportera sig mellan olika vårdtagare inte räknas in i schemat utan man förväntas teleportera sig mellan olika adresser så finns det andra verktyg att använda än att bara konstatera att allt är politikernas fel.
Arbetsmiljölagen och arbetstidslagen gäller oavsett regering. Här borde facket rikta in sin kamplust på ett helt annat sätt än man gör.
Det talas ofta om det skamliga i att alla privata utförare inte har krav på meddelarfrihet för sina anställda till skillnad från de offentliga. För mig är det en självklarhet att samma rättigheter ska gälla för anställda som jobbar med vår gemensamma välfärd.
Men hur vanligt är det att anställda inom offentlig verksamhet larmar om missförhållanden? De skandaler som upptäcks inom vård, skola och omsorg kommer sällan via fackombud, de kommer via medierna.
När man läser om Ericas öde förstår man varför. Även om man inte blir av med jobbet kan det innebära ett besvär att vara den som säger högt det som alla vet men ingen har kraft att börja bråka om. Är det värt att bli en jobbig jäkel på jobbet när alla vet att inget ändå kommer att förändras?
Men det är ju därför vi har fackliga ombud och företrädare som i skydd av sitt förtroendeuppdrag kan och ska föra upp missförhållanden till ytan. Även här finns ett dilemma, dessa personer sitter oftast fast i eviga överläggningar där olika analyser och löneförhandlingar och utvärderingar och kartläggningar och Gud vet allt som ska alltid ska göras. Samtidigt som de (oftast) även ska utföra sitt ordinarie arbete.
Så det där med att använda sin meddelarfrihet är en väldigt fin sak i teorin. Att allt skulle vara frid och fröjd i offentlig verksamhet eftersom inga larm syns eller hörs är lika osannlikt som att samma tystnad hos privata utförare beror på att de anställda är skrämda till tystnad.