Sverige är i dag ett av de länder i världen som ger mest bistånd i förhållande till bruttonationalinkomst (BNI). Regeringen har länge sagt sig vilja avveckla delar av biståndet och samla det till färre länder än i dag.
Samtidigt anser Sida att de tilldelats nya uppdrag som förutsätter personal och verksamhet på lika många platser som tidigare.
Det är därför glädjande att organisationens generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka säger ifrån, vilket sker både på SvD Brännpunkt (27 februari 2013), och i budgeten för 2014-2016 som organisationen lämnade in till regeringen 1 mars.
Dels vill Petri Gornitzka koncentrera bistånd och personal till större enheter i färre länder. Dels vill hon rikta biståndet till människor i låginkomstländer. Därigenom faller medelinkomstländer som Irak, Bolivia, Colombia och Guatemala inte längre inom ramen för bistånd.
Det finns resurser i dessa länder, även om de inte görs tillgängliga för alla, skriver hon. Dessutom är de bidrag vi ger till dem inte tillräckliga för att åstadkomma förändring.
Att Sverige tagit på sig att utjämna inkomstskillnader i andra länder är bisarrt i sig. Att vi dessutom givit summor som inte spelar någon roll är pengar i sjön. Eller pengar i societetens ficka.
Det är bra förslag som Petri Gornitzka för fram i sin debattartikel. Med ett mer samlat bistånd kan Sverige förstås göra mer på varje plats. Då kan större projekt sjösättas, som satsningar på infrastruktur och utbildning. Dock nämner inte Petri Gornitzka den mest omstridda delen av biståndet, budgetstödet.
Det handlar om drygt en miljard som ett antal länder delar på, bland andra Tanzania, Mali och Moçambique. Pengarna går rakt in i deras statsbudget. Argumentet för detta system är att bidragsländerna får inflytande i mottagarländernas politik och därigenom kan verka för en positiv utveckling i landet. Utredningar har visserligen visat att det resulterat i positiva effekter vad gäller tillgång till social service som sjukvård och utbildning. Samtidigt har det dock konstaterats att det är i princip omöjligt att avgöra huruvida insatserna ger långsiktiga effekter mot fattigdom.
Ett ytterligare problem är att felfungerande samhällen konserveras genom budgetstöd. Det blir en typ av konstgjord andning för ineffektiva regimer som endast genom biståndet åtnjuter legitimitet hos folket. Detta är bekymmersamt – särskilt när det handlar om diktaturer. Nöden är uppfinningarnas moder. Med konstgjord näring hindrar man länderna från att utvecklas.
I en intervju med DN (11 februari 2012) sa biståndsminister Gunilla Carlsson att det var för mycket snack och för lite verkstad på biståndsorganisationerna. Hon önskade att denna ”pratbluff” skulle avslöjas och att de skulle börja redovisa biståndspengarna tydligare. Nu har Sida tagit ett steg i rätt riktning. Då måste även regeringen ta sina egna direktiv på allvar.