Rädslan hotar rättsstaten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hoten mot domaren i kopplerimålet i Malmö är bara det senaste exemplet på en kraftig ökning av hot och våld mot anställda i rättsväsendet. Det hotar kärnan i den svenska rättsstaten, stommen i vår demokrati.
Det är farligt för vad det kan innebära för domarnas, åklagarnas och polisernas möjligheter att göra ett bra jobb utan yttre påverkan. Ingen ska behöva vara rädd på jobbet, och i rättssalen är det särskilt viktigt att alla känner sig trygga.
Men hur man väljer att reagera mot de ökande hoten kan vara minst lika farligt. Tryggandet av rätten att få sin sak prövad av en oberoende domstol hör till de allra tydligaste skillnaderna mellan en rättsstat och en förtryckarstat.
I Sverige har domstolarnas arbete präglats av öppenhet, tydlighet och respekt. Därmed har såväl brottsoffer som tilltalade på det stora hela kunnat känna sig delaktiga i en rättvis process, där man har fått förklarat för sig vad som pågår och där man har kunnat tala till punkt.
Detta hotas nu. Domaren i kopplerimålet hoppade av rättegången för att hon var rädd. Hon påpekade också det självklara: att de som arbetar inom rättsväsendet är som folk är mest, och blir skrämda av hot som folk blir mest.
Nu bor domaren på skyddad adress och rör sig under polisbevakning. Varje gång någonting sådant sker är det ett slag mot rättsstaten. Det betyder inte att det som har hänt i Malmö kan undvikas i framtiden genom att man sakta men säkert monterar ned sådant som har gjort den svenska rättsstaten så stark: det öppna och respektfulla mötet med medborgarna. Skyddsåtgärder är inte alltid lösningen.
Varje förhandling som äger rum bakom krossäkert glas är ett misslyckande. Varje rättegång som inleds med kroppsvisitation av åhörarna är ett bakslag. Varje process där åklagare och domare måste skyddas av livvakter är en motgång.
Instinkten att skydda rättsstaten med bevakning och kontroll är stark. I viss mån är den befogad. Känner sig folk otrygga i rättssalen kommer inte allt att komma fram, alla stenar kommer inte att vändas på. Men varje steg mot mer skyddsåtgärder leder oss bort från öppenheten, där människor har kunnat bemötas med den respekt för sin person som de förtjänar.
Inga reaktioner är så farliga som de man gör när man är rädd. Hur ska man då få hoten att minska? Hur ska situationen kunna bli bättre? Det kan den bara bli om rättsstaten trotsar hoten och oförtrutet arbetar vidare. Det kräver mod, noggranna överväganden och en acceptans för att problemet med hot och våld aldrig helt kommer att försvinna. Men om det blir tydligt att rättsstaten inte tänker ge vika blir hoten meningslösa.
Börjar rättsstaten däremot låsa in sig har rädslan snart segrat över rättvisan.