Nu har min elektroniska inkorg verkligen börjat bågna av pressmeddelanden, inbjudningar och annat. Det handlar naturligtvis om Almedalsveckan. Jag hinner inte längre läsa och bedöma det som kommer in. Jag hinner bara stoppa allt i en speciell Almedalsmapp, för framtida besiktning. Eller inte.
Almedalsveckan har ännu en gång vuxit ur fjolårets XXXL-blazer. Det är en oerhörd framgång för arrangören och för ön. Om någon sån där oseriös räknenisse skulle räkna på vad all uppmärksamhet är värd för Gotland, som man brukar göra för att motivera sådant som kommunala filmfonder, så skulle summan antagligen bli så stor att ingen av oss någonsin skulle behöva göra ett handtag. Om man kunde leva på låtsaspengar, vill säga.
Men det är klart att Almedalsveckan är värd mycket för ön. Därför skaver det lite när det talas om att veckan håller på att segra ihjäl sig. Att själva framgången skulle bära undergången i sitt sköte.
En sådan röst utgörs av forskaren Maria Wendts nya bok "Politiken som spektakel: Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin". En bok som fick Maria-Pia Boëthius att bryta ut i tidningen ETC:
"Huvudpoängen med evenemanget Almedalen, konstaterar Wendt, är inte det som faktiskt sker i Visby denna vecka, utan vad som utspelas i medierna. Almedalen är ett ’media-event’. Medborgarna utgör inte längre politiken, vi sätts att titta på den. Och på så sätt blir Almedalen mediernas och politikernas egen gemensamma schlagerfestival. Stående inslag är prisutdelningar där olika intresseorganisationer lockar medier genom att utse den bästa opinionsbildaren, ’hetast i Almedalen’, mest framgångsrika lobbyist eller bästa genomslag under politikerveckan."
Medierna och politiken ska på detta sätt ha ingått i en sjuk symbios.
Det ligger något i det. Speciellt om man väljer att se Almedalen som en uteslutande medial händelse. Men den är ju mycket, mycket mer än så. Det är också partiledare som talar direkt till tusentals åhörare live och ännu fler via direktsändning, utan att filtreras. Veckan vimlar av arrangörer och gäster som inte söker eller förväntar sig ett massivt medialt genomslag. Medan Gudrun Schyman eldar sedlar inför tjocka led av fotografer så för eller följer de intressanta resonemang och förslag på ett otroligt rikt utbud av seminarier. Och de återvänder år efter år efter år.
Almedalsveckan är ett jippo. Men den har också flera andra sidor - flera av dem goda.