Nyligen rapporterade svenska medier att den norska regeringen föreslår kraftigt höjd tull på svensk ost. Det rörde sig inte om några enstaka procent, utan om flera hundra procent. I Sverige beskrevs nyheten som något som drabbar svenska ostproducenter, vilket förvisso är korrekt. Det finns dock en annan, betydligt större grupp som missgynnas av förslaget - alla norrmän som tycker att svensk ost är mumsig och prisvärd. Handelshinder drabbar alltid konsumenterna i slutändan.
Osttullen kan tyckas vara en isolerad konstighet, en udda nyhet att vifta bort som kuriosa. Så är det inte. Norges handelsfientliga politik - protektionism - har de senaste åren dykt upp både här och där. Det har gällt margarin, soppor, sylt och barnmat. Även Ikea har haft problem att sälja svenska köttbullar på sina norska varuhus.
Norge är tyvärr inte heller något undantag. Protektionismen finns nästan överallt. Danmark gör en liknande tullhöjning på hortensior. I Frankrike har bilföretaget Peugeot länge haft som strategi att lobba mot politiker för att det ska bli svårare för japanska biltillverkare att sälja sina bilar i Europa. Tänk om de lagt denna möda på att göra bättre bilar!
De flesta europeiska problemländer har - både på egen hand och med hjälp av EU - avskärmat sin ekonomi från den internationella konkurrensen. Nu saknar de den konkurrenskraft som skulle behövas för att lyfta sig ur krisen.
Protektionismen innebär också att våra folkvalda politiker lägger tid och möda på aktiviteter som inte alls borde behövas. I november åker landsbygdsminister Eskil Erlandsson till Kina för att träffa höjdare och förhoppningsvis bana väg för svensk export av fläsk, fjäderfä, räkor och virke. Det borde naturligtvis inte behövas. Om handeln vore fri kan vem som helst pröva lyckan som exempelvis räkexportör till Kina, och Eskil Erlandsson skulle kunna ägna sig åt annat.
Alla dessa exempel visar på en lärdom: Trots att frihandelns fördelar är välkända sedan flera hundra år, finns det många som faller för protektionismens frestelser. Någon producent känner sig hotad av konkurrensen, och någon politiker bestämmer sig för att försöka plocka enkla popularitetspoäng på att avvärja hotet med en skyddstull. Det borde naturligtvis inte vara möjligt att bli populär på protektionism, lika lite som läkare kan komma undan med att behandla åkommor med brännvin. Faktum är att protektionism och brännvin har flera likheter. Båda kan möjligen göra att det känns bättre ett litet tag, men inget problem blir grundligt löst, och de negativa biverkningarna är omfattande.
Brännvin förekommer som tur är inte inom medicinen längre. Det är hög tid att på samma sätt rensa bort protektionismen från den ekonomiska politiken en gång för alla.